Läste Jonas Cramby’s lysande krönikor på Café’s hemsida. Han hade hittat ett youtube-klipp på en kille som verkar ha överskott på självförtroende. Den gode Cramby förklarar också på ett pedagogiskt sätt vad som är fel i videon. 
Enjoy. Jag rekommenderar er att klicka på länken ovan.
Just nu hatar jag intensivt.
*svansen piskar bakom min rygg*
Jag väljer att skriva hata eftersom det är precis så jag känner.
Det är varken avsky eller avsmak; det är rent och skärt hat.
Jag tänker sluta med snälla omskrivningar.
Det är hög tid att säga som det är!
Jag hatar att bli inkorrekt behandlad av folk som har serviceyrken!
Det spelar ingen roll vilken servicekategori dessa ”missfoster” tillhör.
Likt ”asociala bomber” i taskig mänsklig förklädnad står de att finna i de flesta butiker, banker
och postkontor mm. De är redo att brisera i ansiktet på varje individ som råkar komma
vid fel tillfälle…
Serviceyrken? Jo, visst kallas det väl det. Om det är nödvändigt.
Men stör helst inte med frågor! Be inte om hjälp! Och förvänta er ingen vänlighet!
Deras sociala inkompetens gör mig förblindad av raseri.
Tack och lov händer det inte incidenter varje gång jag tar mig utanför min dörr.
Men det händer tillräckligt ofta för att det skall kännas som en
utdragen moralisk prövning varje gång.
*hornen växer*
Matfors i ICA.
Jag ska hämta ut ett paket. Det är postförskott, så jag tänker betala med mitt kort.
Tidpunkten är inte den bästa. Det är stressigt och butiken är full av kunder.
Men jag väntar lugnt på personal. Jag är inte en person som stressar i första taget.
Slutligen dyker det upp en kvinna.
När jag ska dra mitt kort i kortläsaren så vänder hon maskinen bort från mig, sliter
mitt betalkort ur min hand(!) utan ett ord och stoppar in det med kortändan i
den lilla lådan. ”Du ska använda ”chipset”!” Säger hon snörpigt, utan att klara av att
skapa ögonkontakt med mig.
”Du kunde ha talat om att det var ”chip’et” jag skulle använda!” Säger jag till henne.
(Gud, vad jag hatar när folk säger chips på det viset. Som om hela deras liv handlade om att rulla
runt i en ”Estrella”-påse. F-n! )
”Jag tycker att det är riktigt otrevligt av dig att bara rycka mitt kort ur handen på mig. Det är
en värdehandling och du har ingen rätt att göra på det viset.” Jag försöker att fånga hennes blick.
Denna menlösa kvinna utan stil. Hon sluddrar något om att hon kanske skulle ha gjort annorlunda.
”Jag vill inte slå min kod med panelen mot dig.” Säger jag. ”Det känns inte rätt. Jag vill gärna
kunna slå min kod skyddat.” Lite ohörbart mummel från kvinnan. Men hon vänder maskinen mot mig.
Tick, tock… köpet avslås. Jag hinner se att det inte gick att få kontakt med min bank, sedan hör jag:
”Det kanske inte fanns pengar på kontot?!”
Spefullheten i rösten går inte att dölja. Din kärringjä-el, tänker jag.
Utan att låtsas om hennes taskiga attityd sätter jag in kortet igen och ber henne att upprepa åtgärden.
Den här gången tar det lite längre tid, men köpet godkänns, såklart.
Jag tackar och tar mina saker och går.
Resultatet blir: postkontoret på ICA i Matfors – 1 sur silkesstrumpa
postkontoret på ICA i Stöde – 3 glada silksesstrumpor
Sa jag inte att jag skulle fortsätta med skrivandet igår?
Lite ordning på torpet måste vi ha!
(Varje gång jag skämtar om tyskar och Tyskland – som jag älskar på ett lite småneurotiskt sätt- så kommer min Silvia-brytning fram.
Och den är kuslig…. Men oftast hysteriskt kul. Den har nämligen en sjukt kul effekt på både Freddy och Henrik. De vrider sig av obehag, och jag skrattar tills jag gråter. Ren sadism!)
Meine Düska Favoriten! Knügen und Silvio!!
Det var gränsöverskridande jag tänkte fortsätta att tala om.
Anette var ju vänlig nog at kommentera mitt inlägg i förrgår; men hon, och säkert en hel del drös med andra normala människor, fick inte ut så mycket av det jag började att skriva om i min akt II.
Det är mitt dilemma.
Jag kan verkligen ha svårt att sätta mina tankar på pränt.
Oavsett om jag tycker att jag har ett angeläget ämne att ta upp så brukar det för det mesta bara vara jag själv som förstår vad som menas.
…och det är ju selbstklar! Jag har ju alla andra tankar i ämnet surrande runt i huvudet och ser ju därmed inte så många lösa trådar. För mig ter det sig ganska enkelt.
Så jag vet om att jag skriver långt och länge. Och ibland i så snåriga tankebanor att det blir helt obegripligt för alla.
Då är det tur att jag skriver för min egen skull. Först och främst!
Det är en ganska obehaglig röd tråd genom mitt liv; gränslösheten.
Det är en sjuk kraft som gör stor skada.
Och ofta är förövarna inte ens medvetna om sina indirekta och/eller direkta handlingar.
För en del år sedan gick jag i psykoterapi.
Med hjälp av bland annat kognitiv beteendeterapi fick jag lära mig att hantera situationer som var påträngande, respektlösa och integritetskränkande.
En mängd av dem hade jag med mig i bagaget från barndomen och min uppväxt. Men, tyvärr slutar det ju ofta inte med att man blir vuxen.
Man fortsätter att uppleva kränkningarna i alla möjliga situationer. På arbetsplatser. I vänskaps- och bekantskapsrelationer. Med familj och släkt.
Det jag fick lära mig, och det jag bär med mig som ett resultat av vårt gemensamma arbete under tre år tillsammans (på ”heltid”), är en sorts ”redskap” som jag har god använding av i nästan varje del av mitt liv.
Speciellt nu i mitt nya boende med min sambo H och med det bagage som han bär på…
*gäspar*
Dags att gå och lägga sig.
M a o- fortsättning följer….igen. 
Jag avslutar ikväll med att stolt berätta vad jag fick höra av H idag.
Han var hos sin läkare. Och de samtalade om allt som var aktuellt såklart.
Det som gladde mig och gjorde mig en meter längre ungefär var att hon uttryckligen sa att jag var en klok kvinna som H borde lyssna på. Hon höll med om flera saker som jag har talat med honom om.
Kaxig? Nej, jag känner mig precis som jag alltid brukar känna mig.
Men jag är glad att få bekräftat att jag har en god inverkan på de jag älskar.
Jag vill ju göra gott.
Kärlek!! 
Freja och jag på utflykt med Freddy!
Foto: F. Liljeblad Edit: jag
Observera hur _otroligt_ oslank jag är på fotot! *asgarvar*
Häromdagen vidarebefordrade en av töserna ett uttalande från en vuxen
(vuxen?!!) i hennes närhet.
Vi var inte slanka hon och jag, sa hon. Så därför ska vi dricka ur speciella glas.
”De här glasen är för oss som inte är slanka.”
Jag häpnar!
Vem talar på det viset med ett oskuldfullt barn?
Skottpengar på folk med uppsåt att såra ett barn!!!
Skottpengar på idioter! Ignoranta idioter!
Töserna behöver stabila och accepterande ramar och ledning för hur de bäst skall ta hand om sig. Bland annat genom sund kost.
Vi som vuxna skall guida dem med hur de ska gå till väga för att må bra och växa sig starka och friska.
Akt I:
Ok. Jag har inte skrivit på ett tag.
Som det kan bli… *ironi*
Jag har inte känt någon lust alls. Bara olust.
Men nu är jag i stort behov av att skriva ned det som måste ut.
Det kan inte vara bra för hälsan att gå och hålla en massa aggressivitet inom sig.
Nä, nu ska mina tankar ut.
Jag skiter rent ut sagt i om jag trampar någon på tårna!
Jag stampar gärna på den andra foten också! Så att det blir någon sorts harmoni i misären och ”harmoni” i smärtande fötter. *ler brett*
Vi har varit sjuka om varandra (omlott…? ) och samtidigt. Töserna klarade av det på ca fjorton dagar. Henrik genomled någon helg i sängen och var stark som en oxe i veckorna och satte sig på kontoret i alla fall. (Jag är övertygad om att han visade tillbörlig hänsyn mot sina medarbetare. Dessutom missade de hans insjukningsdagar; och det må ju ha räddat en eller annan från snoret och hostan från Helvetet.)
Själv hostade jag blod och lyckades spräcka några revben. Och jag åt så mycket extra-medicin (utöver de vanliga) så att jag drömde om tabletter med fötter som dansade runt i mina feberdrömmar.
Stöde vårdcentral suger.
…om man nu inte uppskattar att bli fullständigt objektifierad, bemötas av noll empati och medkänsla. Noll engagemang. Ett paradis för masochister!!? Yeah, baby! Yeah!
Och har man som jag svårt för att känna medlidande med deras ekonomi och _inte_ vill lyssna på läkare som predikar om ekonomiska, tragiska fakta (sköt du bara ditt jobb!) och leverarar slutklämmen att det är bra för dem om jag går just dit….till deras mediokra och emotionellt handikappade stab av klåpare….eh?!
Helvetet? Nope. En vårdcentral nära dig….
Men du, keep the faith!
Sundsvalls akutmottagning och jourläkarmottagning är kanon!
Say No More! *Gromit-leende*
Akt II:
Rubriken.
Om det gränslösa.
Det gränslösa samhället.
Den gränslösa familjen.
Och vilket gränslöst elände som detta ställer till med.
Vi tittar in i varandras ögon och konstaterar tungt att det aldrig upphör att dyka upp irritationsobjekt och irritationsmoment.
Och i de flesta fallen stavas problemen: G_R_Ä_N_S_L_Ö_S_H_E_T.
Människor som gränslöst lever i sina liv och på något vis parasiterar på andras lycka. De suger musten ur oss som är starka och goda och vill väl.
De lever i liv utan fasta ramar. De är gränsöverskridare.
De vet inte betydelsen av ord som integritet och respekt.
Det är underordnat i deras tillvaro. I deras tillvaro stavas allting: JAG, JAG, JAG!
…det kan bli väldigt störande med människor som aldrig växer upp.
Människor som aldrig är beredda att ta sitt ansvar.
De som alltid gör sig till offer. Och de som gör andra illa utav obetänksamhet.
De kommer i många förklädnader. *ler snett*
Imorgon fortsätter jag att tala om samma ämne.
Det behövs att talas om!
