~ Tallman & Silkstockings ~

 

Freja har sovit tungt i natt. Culto också, tror jag.
Imorse så bullade Culto och jag upp oss i sängen med värmemadrassen på medelnivå. Vi mådde toppen. Det enda som störde friden var Frejas högljudda drömmar och snarkande. Jag tror att hon drömde om en mörk främling…
En biffig amstaff-kille på cirka 26 kilo kanske?

 

En mörk man i Frejas dröm? Goliat i all sin glans!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade ett efterlängtat besök igår. Anna och Goliat kom över!
Tyvärr  har Freja blivit lite osäker och skygg sedan hon förlorade synen för två år sedan; så hon blev bitsk
omedelbums och förvisad till sitt rum. *ler snett* 
(Goliat är en dröm att umgås med, men det spelar ingen roll i lilltaxens värld. I hennes hem.)

Jag är så glad att jag fick träffa dig, Anna! Vackra och roliga Anna. 
Det måste ha virvlat av känslor i dig när du höll Culto i famnen igen.
Lilla ”Nasen” var precis lika kär i dig som alltid förr…
Du är utan tvekan den mest insiktsfulla och kompetenta hundmänniska jag har mött – och dessutom så
väldigt rolig för oss ”tvåbenta” att träffa. Jag ser fram emot fler besök här ute på landet- att ha dig och Goliat här till sommaren. Bada. Grilla. Låta dem busa i skogen och i omgivningarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mina tankar spretar åt alla olika håll och det är ganska svårt att skriva idag.
Det var så många starka intryck. På kvällen satt Henrik och jag och summerade våra tankar i soffan,
med Culto som en boll mellan oss. Vi kände oss så glada. Och vi kände oss förundrade.
Tänk att det kan kännas så olika i umgänget med människor man känner.
Du är så positiv Anna. Och det känns så enkelt med dig. Samtidigt som samtalsämnena är ömsom ytliga och ömsom ganska allvarliga.

Med dig kan man prata om allt utan att känna att humöret och styrkan sjunker.
Vi känner oss accepterade. Och ibland  blir vi konfunderade … *fnissar* ( Jag syftar på en benämning som du och din vän kallade oss. Vi förstår ingenting. Men vi känner oss glatt förvirrade.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…och vart tog koncentrationen vägen nu.
Over and out.
Kram!

En bild från vår vovveprommis igår lördag.

**********************************************************************************************************************

Vad kan väl vara bättre än både ett Kroköra och en Kroksvans i familjen?
Då blir vi fullkomliga… *skrattar* (Jag hoppas att min självdistans framkommer.)

Vår blivande familjemedlem gjorde oss båda nästan lyriska igår. Vårt första möte på hemmaplan gick av stapeln. I en vacker del av Sundsvall återsåg
vi den vänliga och underbara Anna med familj. Och vi kände oss så välkomnade!

Vårt första möte var ganska otroligt speciellt, konstaterade jag och Ester idag.
Våra båda familjer möttes på vår väg ner till Malmö; i hundvagnen på tåget.

Vi hade biljetter för att kunna sitta extra bekvämt med Freja; men vi lät henne stanna hemma.
Hon fick en semester med farmor och farfar och hade det lugntmysigt istället. Anna med familj hade å andra sidan kommit på tåget _en dag_ för tidigt…!?!

Ser ni vad jag skriver?Vi hade inte bokat om våra biljetter (tack och lov) och de var ute en dag för tidigt!?!

Ja, just.
Tala om sammanträffande! De skulle till Stockholm med sin mellanpinscher
för en eventuell omplacering och en mental utvärdering. Deras andra hund, en amstaff-kille vann omedelbart våra tösers hjärtan. Han var ett stort barn med mycket lugn och krävde en massa gos av alla… *ler stort*

Och ”Nosen”, ja han vann mitt hjärta. Rätt upp och ned.

Jag såg en vacker och graciös kille med värme och intelligens. En smula uppstressad, javisst. Men det spelade ingen roll! Jag såg något i honom som var så lätt att ta till sig. Han var reserverad precis som Freja är. Men han gav mig en snäll slick på kinden helt plötsligt och jag kände att kontakten var där. En bra kontakt.

Jag hann tala en hel del med Anna under våra rullande timmar. Om både problem, glädje och livet i övrigt. (Vi är båda två f ö adoptivbarn…)
Hennes historia berörde mig väldigt djupt. Jag såg hennes kärlek och jag kände hennes sorg.
Hon insåg att ”Nosen” behövde en ny plats i livet. Och efter tre timmars samtal vände jag mig till Henrik och viskade försiktigt:

”Du…Vi har ju letat länge efter en kamrat till Freja. Någon lagom stor och med samma sinnelag. Någon som kan vara hennes ledarhund när hon behöver det. Vad säger du? Ska vi fråga?”

Jag vet inte om jag eller Anna hann först. Jag minns inte vem som vågade fråga den andra först; men våra tankar var synkade och vi kramade om varandra ordentligt när vi kom in på Arlanda-stationen.

Och sedan dess har vi behållit kontakten via mail och telefonsamtal och jag har längtat och längtat. Beskedet att han inte hade några lynnesproblem kändes tryggt. Men jag kan ärligt säga att jag inte hade sett ett spår av något negativt under vårt möte, som ju trots allt skedde under en pressad situation för vilken hund som helst. Det var en klok kille helt enkelt. Klok och väluppfostrad. Med en härlig kolafärg och en lite krokig svansspets.

Så Freja är vår Kroköra, och nu får vi det som fattas, en kroksvans. Hade det inte varit för den lilla ”skönhetsfläcken” så hade vi kanske aldrig träffats? Då hade Culto troligen inte kastrerats, utan han hade blivit en framgångsrik utställningshund.
Nu får vi honom precis som vi vill ha honom. Han är perfekt i våra ögon.

*******************************************************************************************************************

Tjena hej!
Freja här.
Det är min tur att skriva lite idag.
(Jag dikterar för matte.)

Så här mycket vinter har jag aldrig upplevt tidigare!
Dessutom har jag aldrig upplevt istiden.
Det har matte och husse - för de är jättegamla, faktiskt!
Men jag kan tänka mig att det var i stil med hur det är nu.
Minst minus femton grader.
Ibland mindre. Ibland mer. *grimaserar*
Men snön är verkligen kall. Hela tiden.
Det tog lite tid för mig att vänja mig.  

Foto: matte

Matte och jag är ju ute ett par timmar varje dag.
Men nu tar vi många mindre rundor, istället för 4-5 längre.
Mina tassar klarar bara av trekvart sådär. Ibland en timme.
Töserna och ”pappa” är supersnälla och hjälper matte och mig 
när hon har det som svårast med reumatismen och det andra dumma.
Jag älskar dem!

Fast det är jobbigt när de är borta.
Min tidsuppfattning är annorlunda säger matte.
Jag antar att man vet sådant när man har upplevt både istid
och stenålder… *kliar lite på magen*

Foto: matte   ~Jag är supersnabb!!~
‘Brainfreeze’ is my middlename!

Jag är oftast duktig och går lös i skog och mark.
Men ibland måste jag springa, och då halkar matte efter. *s*
Jag älskar att springa. Och jag älskar att plöja med huvudet i snön!
Då kan jag höra de små sorkarna och mössen som springer omkring
under snötäcket. Det är kul!

Foto: U. Claesson/ matte

Matte är lika lyrisk över snön och landskapet varje dag.
Och visst förstår jag henne.
När vi springer ikapp längs scootervägen så blir vi utmattade och vi
skrattar och tänker på hur lyckliga vi är som får uppleva det här.
(Jag skrattar inte som matte. Jag ler och visar alla tänder jag kan!
Det kan upplevas som kusligt för de som är ovana, men det är så jag gör.)

Bilderna har matte och jag valt tillsammans.
Vi fotograferar ofta.
Den tredje bilden visar scootervägen som alla häromkring kan använda.
(Med ”pappas” samtycke eftersom den går tvärs över bl a vår infartsväg.)
Det är en otroligt vacker vy.
Lika vacker dag efter dag.

Nu ska vi bygga en grotta under täcket.
Var rädda om varandra!

//Freja Kroköra Fräsansson – mattes prinsessa.