~ Tallman & Silkstockings ~

Jag är otroligt filmintresserad, jag älskar verkligen film. Det är inte så att jag är ett pretto som inte kan se annat än Fassbinder och Herzog tvärtom alla filmer kan vara intressanta och underhållande på sitt eget sätt. En ”skitfilm” som jag med behållning sett många gånger är t.ex. denna.

Just nu är jag så otroligt less på uppståndelsen kring de s.k. Stieg Larssonfilmerna. Kan någon snälla tala om för mig vad som är unikt med dem och varför. Med ett leende kan jag läsa att Jonas Cramby inte heller är så begeistrad i  filmerna. Min förvåning började redan när ‘Män som hatar kvinnor’ slog igen som bok. Jag läste den och kunde konstatera att det var en ordinär deckarhistoria enligt mall 1A. Inget nytt i intrigen, inget speciellt i handlingen inga unika personer. Stilistiskt tyckte jag mest att det var irriterande hur han stannade upp och gav detaljerad information om de datorer som personerna använde, som för att imponera på läsaren men allt annat beskrevs mer kortfattat. Min tolkning var att han själv var imponerad av datorer och därför valde att beskriva det detaljerat. Men varför försöka imponera med detaljer som är ordinära efter något år? Till det kommer de enbart använde Mac-datorer och att jag som PC-kille inte fattade vad som var tufft och inte dessutom verkar han fått en del viktiga fakta om bakfoten. Tom Clancy är ju åtminstone konsekvent i sitt detaljkräkande.

Vidare tycker jag att episoden där Lisbeth Salander blir våldtagen av sin ‘gode man’ och senare hämnas är ett utmärkt exempel på när författare inte kan döda sina älsklingar. Det är en häftig historia och hennes hämnd är i stil med vad de flesta av oss (i alla fall jag) har fantiserat om att göra om vi eller någon oss nära skulle råka ut för något. Men tillför det något till personporträttet eller historian? Svar nej. Lisbeth har ju av många kommit att uppfattas som en stark kvinna som inte tar skit. Om hon är förebilden för dagens flickor/kvinnor är jag allvarligt bekymrad. Både jag och U såg en mycket trasig och rädd kvinna som allra helst bara vill bli lämnad ifred när vi såg filmerna.

Både i filmerna och i böckerna har det kastats in lite sex, mer i böckerna än i filmerna, som för att hålla uppe intresset hos läsaren/tittaren ungefär som i romaner av Bagley och Lustbader. Billigt trick!

Inse att Millennium-filmerna är att jämföras med Beck- och Wallander-filmerna, inte dåliga och inte några mästerverk utan hyfsad svensk kriminalfilm som duger bra en söndagseftermiddag för att citera min arbetskamrat J.

‘Den långa vägen ut ur helvetet’ av Marilyn Manson med Neil Strauss presenteras med orden:

Marilyn Manson är en av världens mest kända musiker och performance-artister. Han har miljontals sålda album bakom sig och har fans över hela världen. Men vem är egentligen Marilyn Manson? Det här är boken för alla som undrat vad som är myt och vad som är verklighet om människan Manson och om det finns en tanke bakom hans uppförande? I Den långa vägen ut ur helvetet får vi ta del av hans mörkaste hemligheter och djupaste tankar. Här berättar han om sin vilsna barndom från det att han gick i frikyrklig skola, om mobbning, olycklig kärlek och upptäckten av rockmusiken som senare präglade hans val av livsstil. Läsaren får följa med på en spännande resa från det att han startade sitt första band och gick från en spinkig mobbad tonåring till att bli en världsstjärna.

Intressant och bitvis chockande skildring av Brian Warners (Marilyn Manson) uppväxt och karriär fram till tredje fullängdsalbumet ‘Antichrist Superstar‘. Hans barndom var bitvis knasig men beskrivs inte som extrem. Centralt tycker jag är vilsenheten, att bli accepterad och att passa in. Det går inte att peka på någon enstaka händelse som orsaken till att han blev den han är det var som titeln antyder en lång väg dit. Skrämmande är tycker jag det förakt för andra och däribland sina fans som han visar upp. Mycket av skulden till det kan kanske läggas på de kopiösa mängder knark de tar. Genom hela boken upplever jag att den osäkra lilla killen lyser igenom. Den personen märks kanske starkast i kapitel 9, ‘Reglerna’, där han listar sina levnadsregler. Hela det kapitlet är extremt pubertalt och känns som skrivet av en tonåring som sitter och hittar på och försöker verka häftig. Den positiva bild jag fått av Manson i filmen Bowling for Columbine kommer på skam här. Jag tycker fortfarande att han gör en hel del riktigt bra musik men min respekt för honom som individ finns inte kvar eftersom han aldrig någonsin verkar ta något ansvar för vem han är eller vad han gör.

En oväntad effekt av att läsa den här boken är att jag har börjat lyssna ännu mer på Nine Inch Nails. Trent och Marilyn Manson knarkade och arbetade mycket tillsammans. I boken beskrivs många dumheter de gör tillsammans. Min uppfattning är att Manson till stor del är kvar där och fortsätter att odla den bilden av sig själv. Se bara hans medverkan i Söndagsparty med Filip och Fredrik. Trent å andra sidan har tagit avstånd från drogerna och de senaste åren mycket aktivt arbetat för att intragera med och göra sina fans delaktiga i Nine Inch Nails via hemsidan och sociala medier på Internet. Bland annat så släppte han ett helt album The Slip som gratis nedladdning.

Den långa vägen ut ur helvetet är nog främst intressant för fans att läsa. Andra kan nog välja valfribiografi av en rockmusiker vi gillar de innehåller ungefär samma redogörelser av knark, orgier, misär, turnerande m.m.

Den långa vägen ut ur helvetet får betyget två tallar för att den handlar om musiker jag är intresserad av och texten var underhållande och lättläst.

Jag har  inte skrivit någon bokrecension på länge. Så nu tänker jag försöka skriva ikapp den hög med lästa böcker jag har liggande på skrivbordet.

Först ut är ”Mitt liv som pingvin” av Katarina Mazetti.

Så här presenteras boken:

”Katarina Mazetti, som tidigare skrivit de bästsäljande succéromanerna Grabben i graven bredvid och Familjegraven, kommer nu med en ny humoristisk och ömsint kärlekshistoria!

På en kryssning med fartyget m/s Orlovsky till Falklandsöarna, Sydgeorgien och Antarktis träffas Tomas och Wilma. Trots sina olikheter blir de vänner. När Wilma upptäcker att Tomas har försökt att lämna båten för gott i det karga, farliga landskapet sätts deras vänskap på prov. Samtidigt kämpar Wilma med att dölja sin egen plågsamma hemlighet.”

Hur var boken då? Jag tycker att det är en mycket underhållande berättelse. Antarktiskryssningen beskrivs målande och jag blir mycket sugen på att åka på en sådan när jag får möjlighet. På båten finns den vanliga blandningen av passagerare alla med olika svårigheter i sina relationer som skall vara med i en sådan här berättelse. Jag blir aldrig överraskad. Det skrapas lite på ytan utan att någonsin gå på djupet. Visserligen väljer jag en typ av böcker och filmer för lättare underhållning och en annan för djupare funderingar kring relationer och mänsklig interaktion. Det jag försöker säga är att jag tycker det känns som att vi förväntas vara lite smådeprimerade, fundera på vart våra liv har tagit vägen etc. Formatet känns tryggt och etablerat, vi vet vad vi får.

Mina intryck kan sammanfattas med: Underhållande utan att lämna några större avtryck.

Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti får betyget 3 tallar.

Det finns vissa filmer som bara är så otroligt bra utan att behöva en massa effekter och jox. The Exorcism of Emily Rose är en sådan film.

Filmen handlar om flickan Emily Rose som blir besatt av demoner Filmen  utspelar sig till stor del i domstolen. Där skall avgörasom  prästen som försökt utföra exorcismen är ansvarig för Emilys död. Genom tillbakablickar får vi följa Emily och se hur hon börjar uppleva oförklarliga saker. När de vanliga medicinerna inte hjälper henne ber hon sin  präst om hjälp. Han får kyrkans godkännande att utföra en exorcism på henne. Detta misslyckas och en tid därefter avlider hon.

Det här är en film som hade kunnat innehålla hur mycket effekter och gore som helst. Tack och lov slipper vi det och filmen blir tack vare ett utomordentligt genomfört berättande, skådespel och väl valda effekter något av det mest spännande jag sett på flera år. Tom Wilkinson som vi bland annat sett i ‘Full Monty’ är lysande som prästen Father Richard Moore.

Filmen blir extra skrämmande då den sägs bygga på en verklig händelse. Det sägs det ju om många skräckfilmer. Ni får läsa själva på wikipedia och andra ställen för att bilda er en egen åsikt.

Det här är en bra film! Se den! Det är en uppmaning!

The Exorcism of Emily Rose får 4,5 tallar:

Vi har sett filmen 30 days of night.

Det här är en film jag har tänkt se ganska så länge. Den kom 2007, dvs året efter Frostbiten och i bägge filmerna används vintermörkret norr om polcirkeln och vampyrernas oförmåga att vistas i solljus som utgångspunkt för filmen. Där tar likheterna slut.

Filmen utspelar sig i Barrow i norraste Alaska som enligt filmen är helt avskuren från omvärlden under de 30 dagar på vintern solen inte går upp. Filmen börjar den sista dagen på året som solen är uppe. Vi får se hur staden förbereder sig för 30 dagar av mörker och då många ser till att komma med sista flyget söderut. Spänningen och isolationen stegras av att bla telefon- och datakommunikationen förstörs och alla slädhundar mördas. Så långt är allt bäddat för en mycket bra och spännande film ala Alien eller 10 små negerpojkar. Ingen kommer in. Ingen kommer ut. Vem är mördaren?

Hur blir det då? Tja, sisådär. Mörkret, snön och miljöerna är jättesnygga precis som vampyrerna. Men det beövs mer än ‘lovely scenery’ för att göra en film. Filmen lyckas aldrig få mig att känna som att jag är där och att monstren jagar mig. Gruppen med överlevande gömmer sig i någon byggnad och springer till en annan för att leta proviant men det engagerar inte. Det är en del snygg splatter men den ohyggliga spänning som hade kunnat vara byggs inte upp, jmfr Alien-filmerna. Likaså försöker filmskaparna förmedla den känsla av att det skall vara över så fort solen går upp. Att de de överlevande sätter allt sitt hopp till att uthärda dessa 30 dagar  och att de räknar ned varje dag som en dag närmare räddning. Tyvärr känner jag inte denna desperation.

Vampyrerna är rätt snygga men de beter sig mer som zombies än som vampyrer. Det är tråkigt. De är mer instinktsdrivna rovdjur än beräknande intelligenta vampyrer. De slaktar människor till höger och vänster utan urskiljning. För att vitsa till det skulle vi kunna säga att de ‘leker med maten’. Vi skulle kunna förklara detta betéende med att de är Sabbath och inte Camarilla för att använda den indelning av vampyrer som är i Vampire: The Masquerade. Tyvärr finns inget som förankrar vampyrerna där eller berättar något om deras bakgrund över huvud taget. Ytterligare – I den här filmen räcker det med att bli biten av en vampyr för att själv bli en, likt zombier och varulvar. Det mer eller mindre vedertagna när det gäller vampyrer i populärkulturen är att det krävs någon form av ritual för att skapa en vampyr, jmfr Bram Stokers Dracula, Anne Rices vampyrekrönika, Vampire: The Masquerade och Underworld.

Sammantaget så vill jag säga att 30 days of night är en hyffsad skräckfilm som hade kunnat vara mycket bättre och mycket mer spännande än vad denna film är.  Den får betyget två starka tallar.

Jag har precis lagt ifrån mig boken ”Blink : Den intuitiva intelligensen av Malcolm Gladwell”. Boken handlar om hur vårat undermedvetna påverkar våra upplevelser vare sig vi vill det eller inte. Att vi om vi är medvetna om mekanismerna både kan dra nytta av det för att fatta bättre beslut och undvika att ramla i de fällor vårat undermedvetna kan lägga för oss. På Bokus hemsida beskrivs boken som följer:

TVÅ SEKUNDER. Längre tid än så tar det inte att bilda sig en uppfattning om något. Vad beror det på att vissa människor kan lyda sina instinkter, som leder dem rätt, medan andra genast far vilse när de följer sina? Hur arbetar egentligen våra hjärnor – på kontoret, i klassrummet, i köket och i sovrummet? Malcolm Gladwell har beskrivits som en av 2000-talets skarpaste och mest originelle samtidsskildrare. Blink är en bok om våra skenbart ögonblickliga val – i en blink – där beslutsprocessen måhända inte är så enkel som det först verkar.

Jag tycker att boken var intressant. Den tar upp en del spännande fallbeskrivningar. Jag hade hoppats att boken var mer inriktad på självutveckling och mindre som populärvetenskap. Därför känner jag inte riktigt att den lever upp till vad som utlovas i beskrivningen.

Blink av Malcolm Gladwell får betyget 2,5 tallar av mig.

Eller: Visar skribenten mer än recensionen.

Jag tycker om att läsa musikrecensioner eftersom jag är intresserad av musik och gärna vill få tips på nya musikupplevelser. Olika recensenter skriver på olika sätt. Det är intressant då jag inbillar mig att det säger en hel del om den som skriver.

En del skriver rätt kort och säger inte så mycket mer än en kort beskrivning av skivan och lite kort vad de tycker om den samt ev. vilka låtar som är bäst och sämtst. Det finns de som skriver längre och ger mer jämförande referenser, vilka andra artister låter det här som. Det senare är en stil som kan och har drivits in absurdum av vissa. Där jämför recensenten med så smala och okända referenser som möjligt för att indirekt visa på sin egen kunskap och för att vara exklusiv. Känner du som läser till de refererade banden? Är du ”inne”?

Jag läste idag en recension av Marilyn Mansons senaste skiva The high end of low på Aftonbladets hemsida. Där ger Mattias Kling exempel på en recensent som inte bara har fastnat i referenskarusellen utan också försälskat sig i sina egna formuleringar. Här snackar vi huvudlöst, ska-vi-gifta-oss-i-Las-Vegas-förälskat sig. Frontalaufprall!. Referenserna är i och för sig inte så smala, men de är många på tok för många. Ta t.ex. följande poetiska beskrivning ”I en högst dansvänlig ”Leave a scar” dränks The Killers i absint innan Franz Ferdinand kommer med tändstickorna, medan ”Four rusted horses” bjuder på en bluesliknande gitarrslinga över tyskt marscherande rytmer.” För att inte tala om formuleringen ”låta sig penetreras av Twiggy Ramirez överstyva oljudserektion” som kommer att få mig att dra på mungiporna länge. Här skulle jag vilja fråga hur gammal recensenten egentligen är men det är jag inte intresserad av att veta. Hela texten osar hursomhelst pubertal frigörelse och behov av att hävda sig i stil med ”Jag är minsan starkare än somliga tror”. Eftersom Mattias refererar till inte bara Zigggy Stardust men mer för att han nämner Billy Idol så gissar jag att han är ungefär jämnårig med mig eller äldre. Då borde han ha klarat av svår poet slash skribent på cafe perioden och börjat skriva begripliga texter. 

Hur skivan låter? Ingen aning jag hoppas att den kommer på Spotify snart så att jag kan provlyssna den snart. Singeln ”Eat me, drink me” som nämns i början av texten var i mitt tycket riktigt trist och ointressant. Manson har dock gjort en del riktigt bra låtar tillsammans med Twiggy Ramirez så jag hoppas att det finns några guldkorn på denna skiva. Tills dess är min favoritskiva med Manson den pompösa ”Golden age of grotesque”. Skall man göra den här typen av musik måste man måla med bred pensel och överlåta finliret åt andra genrer.