~ Tallman & Silkstockings ~

När jag vaknade igår så hade jag absolut inte bestämt mig för att våga att lyfta på locket till min ”skam”. Min bakgrund. Mitt helvete.
Det ligger så ordentligt stängt större delen av dygnet i en pansarlåda med tusentals lås och kedjor kring sig. På botten av ett mörkt hål fyllt av svart, läskigt vatten.
Och det är så jag vill ha det; utom när jag måste arbeta med det. Men det är något som jag gör i sällskap med någon som kan skydda mig och styra mig ifrån det hemska, när det behövs.
Alla andra tider på dygnet har jag strategier för att leva så lugnt och bra som möjligt. Det är bara i ytterst pressande och för mig ovanliga situationer som jag ibland bryter ihop och upplever smärtan utan skydd.

Men igår morse blev jag på sätt och vis tvungen att öppna upp en liten, liten smula eftersom jag hade jagats av nya mardrömmar under natten. Det första jag gjorde när jag vaknade var att fråga Henrik om några saker. Mardrömmen gjorde mig ledsen och förvirrad.

Det allra mest otäcka för mig är människor vars agerande jag inte förstår.
Människor som är negativa, fördomsfulla eller rent ut sagt elaka. De som kanske inte har fått speciellt mycket ödmjukhet, respektfullhet, omvårdande handlingar och vänlighet med sig när de växte upp.
Precis som jag…!? *ler*
Men för somliga av oss blir det extra viktigt att visa kärlek mot omvärlden p g a vår egen bristande erfarenhet! För andra människor kan det innebära att man vill slå ut mot sin omgivning, göra illa och sänka andra. ”Varför ska de få må bra om inte jag gör det?”
Det är nog inte ett val av livssyn och människosyn som man kan styra över, tror jag.

Några foton på en kvinna som jag inte kände igen var det som gav mig mardrömmar.
Tydligen en person som jag har fått minnesluckor av tidigare. Det är något som drabbar mig fortfarande när jag upplever obehagliga men bekanta och skrämmande situationer.
(Skrämmande för mig, alltså.)
Så dagen började med förvirring och det var därför jag beslöt mig för att börja att skriva på det som jag behöver få ur mig.

Jag börjar med att lägga in en bild på den jag var då.
Ulrika, tretton år gammal. På Hermodsdalsskolan i Malmö.
En rädd tjej med ett desperat behov av att vara alla vuxna till lags.
Jag  gick under namnet ”Plankan” p g a en längd på 175-179 cm och en vikt som låg mellan 40-55 kilo under de tre åren på högstadiet. Min pubertet gick lite åt helvete. Fram och tillbaka. När jag var 14 år konstaterades kronisk magkatarr. Då hade jag haft magsmärtor i tio år. Jag är glad att jag fick läkarhjälp till sist.
Men mormors grepp om min arm är alltjämt färskt i minnet. Hennes vassa naglar när jag tillfrågades av läkaren om min hemsituation.
Jag var duktig och höll masken. Som alltid.

Såhär såg jag ut i åttonde klass.
Pappa köpte mina kläder och mina glasögon. Pappa klippte min lugg.
Håret var så tungt att ha i hästsvans att jag oftast var tillsagd att bära det i en fläta på ryggen. Att det är löst på bilden var en chansning jag tog.
Jag ville känna mig lite mindre ful och tog därför risken att släppa ut håret inför fotograferingen.
Jag visade aldrig min kropp på gymnastiken. Jag bytte om på den lilla toaletten och tvättade mig också där efter motionstimmarna. Jag skämdes så oerhört för att vara ett skelett. Jag kunde räkna mina revben utan att behöva hålla andan. Mina kotor på ryggen stack ut som golfbollar.
Jag använde nästan alltid långärmade tröjor. Mammas klösmärken var inget jag förstod att förklara bort. De röda märkena med torkat blod brukade läka så långsamt, så långsamt.

Jag hade tur som kunde avleda de vuxnas uppmärksamhet från allt det mörka! Jag utmärkte mig i idrott, musik och skolarbete. Jag var kreativ och gjorde en väggmålning i rasthallen. På det viset avledde jag fokus från min sargade och svaga kropp.
För jag tyckte att allt var mitt fel.
Att jag förtjänade det jag upplevde.
Precis så som barn brukar resonera. Se dem!

Aline är ett vackert namn på en vacker och mycket intelligent kvinna.
Hon kom in i mitt liv någon gång i början på sommaren och efter ett semesteruppehåll har vi återupptagit våra träffar. Vi ses vanligtvis en eller två gånger i veckan.

På grund av faktorer både här och nu; men främst i dåtid, har jag varit i behov av stort stöd från vården. I halva mitt liv har jag kämpat för att finna vård och stöd gentemot det som skedde i den första delen av min uppväxt.
Det är knepigt att få ”rätt” vård.
Knepigare än man kanske kan tro som utomstående. Uttrycket ”man måste vara stark för att klara av att vara sjuk” är ett begrepp som jag tycker är otroligt träffande. Och jag hör det med jämna mellanrum från bekanta, okända medpatienter och medmänniskor, och från vårdpersonal.

Vården – och kanske främst psykiatrin - närs av en lite dammig och unken känsla av att inte vara jämlik. I mångt och mycket ligger tankarna kvar i förra seklet och man har därför ofta en känsla av att det mesta ”har med kvinnor” att göra. Detta sägs också i många fall rent ut!
När jag flyttade upp hit fick jag genomgå en ny bedömning och den blev helt upp och ned.
Det blev solklart för mig ganska tidigt i utvärderingen. Jag är ju (tyvärr) proffs på mig själv och kände att psykologen drog iväg åt helt galet håll.
Självklart kom jag med invändningar…
Men det var då och de närmsta månaderna som jag gång på gång fick ”lära mig” att detta var personlighetsdrag som främst fanns bland kvinnor. Och att det bara var naturligt för mig att agera på just ett sådant sätt som jag gjorde.
Det ställdes helt enkelt en felaktig diagnos på symptom som finns inom det trauma jag lider av.

Jag är inte sjuk – tvärtom. Jag har ofta fått höra att jag har överlevt mot alla odds. Se gärna på Maslows behovstrappa. Där fann jag en beskrivning, om barns/människors behov kontra olika missförhållanden, som var enkel att förstå. 

När den förb*nnade magkatarren hade blivit riktigt svår strax innan julafton 2008 så bestämde jag mig. Det fick vara nog med att utsätta mig själv för denna felaktiga behandlingsform! ( Den fungerar säkert bra på patienter med rätt ställd diagnos.) Jag bestämde möte med min kontaktperson och sa som det var.
Jag kände aldrig att hon förstod eller hörde mig. Jag var tydlig och vänlig. Jag sa som det var. Och jag var ännu en gång ute i kylan. Jag hamnade mellan två instanser.
I ett par månader var det tyst.
Sedan tog Aline kontakt med mig. *ler inombords* Vilken tur jag har haft!

Det finns inget som är så tungt att skriva om som just min PTSD-diagnos.
Men den är vad den är! Och med Alines hjälp har jag nu fått genomgå mycket djupa och analyserande tester som slutligen ska kunna ge mig den terapiform som jag behöver för att kunna leva ett normalt liv. För att orka att överleva.

Man talar på radion om PTSD. Senast nu i morse.
Oftast är det i samband med krigsupplevelser eller naturkatastrofer. (Idag handlade det om de svenska soldaternas upplevelser i bl a Afghanistan.)
Det är en obeskrivlig känsla att höra kunniga människor tala om detta trauma på ett sätt så att allmänheten kan förstå och kanske t o m kan föreställa sig fasorna och kaoset som traumat skapar. Det blir tyvärr ofta ett livslångt lidande.
Och jag önskar _ingen_ den upplevelsen.