~ Tallman & Silkstockings ~

Det finns inte ord.
Därför blir det: !!!!!!!!!!!!!

Vi hämtar andan och återkommer med bilder, filmklipp och inlägg.
See ya!

• En spellista med 22 låtar
• varav 5 stycken från nya CDn.
• Strax över 2 timmar på scen
• se ovan: 22-5 = 17 stycken oförglömliga mästerverk extra allt!!
• 44 500 personer körade i varje sång, följde varje rörelse och varje direktiv.
  
• Dave’s röst utan begränsningar – bättre än någonsin! Men, det märktes att det
  togs hänsyn till hans hälsa genom ett större samarbete med Martin i sångerna och något mindre fysiska uttryck än vanligt.
  
• Överhuvudtaget mer känsloladdat från både publik och scen.
• Martin drog igång tunga nya arrangemang i gamla låtar och fick oss att gapa!
  
• …ett avslut med tre inkallningar(!!!) – sista låten en finstämd duett mellan
  Martin och Dave, ensamma längst fram på den utbyggda scengången
• pampigt, värdigt och oförglömligt
  
• enorm värme och kamratskap i raderna på Parken – ölen bjöds det friskt på och alla
  sjöng för full hals och dansade sig svettiga

David har skrivit i sin blogg om viktiga skivor i hans liv och utmanat mig att skriva om skivor som har varit viktiga för mig.

Jag tycker att det är supersvårt att välja ut de viktigaste skivorna. Varför då? Jo därför att de skivor som jag tycker är bäst i världen varierar hela tiden med mitt humör och vad jag är på humör att lyssna på. Men det var bästa skivorna nu gällde det de viktigaste skivorna. Jag har försökt välja ut skivor som antingen har följt med mig länge eller har påverkat min musiksmak mycket, öppnat mina ögon för ny musik.

Iron Maiden – The Number of the Beast
The Number of the beast på Spotify

När jag började forma en egen musiksmak var det här nog en av de allra första skivorna jag skaffade. Jag hade till och med ett ryggmärke med det här skivomslaget på min jeansjacka. Jag lyssnar fortfarande på mycket hårdrock men 80-tals heavy metal känns inte så intressant för mig idag.

Fördjupning: Deep Purple,

ZZ-Top – Afterburner

Det här är en speciell skiva för mig. Jag fick den samma år den släpptes och har aldrig riktigt slutat lyssna på den eller tyckt att den ”blivit” dålig oavsett vilken genre jag har lyssnat på. Idag tycker jag att den är aningen för poppig och föredrar album med ZZ-Top som är mer gitarrfokuserade. Men det är fortfarande ett otroligt starkt album.

Fördjupning: David Bowie, Leather Nun

Front 242 – No Comment

Det var detta album som fick mig att upptäcka den elektroniska musiken. EBM blev den naturliga länken mellan hårdrock och synth. Ett fantastiskt bra album som endast innehåller 6 spår men det är några av de bästa låtar som Front 242 har gjort. Jag säger bara  ”Lovely Day”, ”No Shuffle” och ”Special Forces”. Observera också att jag lagt in bilden på det ursprungliga skivomslaget, inte något av de kräkfula omslagen från nyutgivningarna, de ser ut som ambient-techno-omslag. Ett bra skivomslag skall se ut som skivan låter!

Fördjupning: Laibach, Nitzer Ebb

Kraftwerk – Electric Cafe
Electric Cafe på Spotify

Ännu en skiva som har breddat min musiksmak. Samma kompis som hade No Comment skaffade denna. Först tyckte jag att den var totalt obegriplig men som med alla bra skivor så tar det några lyssningar för dem att sätta sig i medvetandet.

Fördjupning: Yello

Nine Inch Nails – With Teeth
With Teeth på Spotify

Tack vare att ”The hand that feeds” spelades så pass mycket på radion upptäckte jag Nine Inch Nails och den genren. Det är jag mycket glad för. Trent Reznor är en fantastiskt duktig låt och textskrivare samtidigt som han har en mycket bra sångröst. Bra sångare är jätteviktigt för hur jag uppskattar en grupp. Welle:Erdball är ett exempel på ett band som skulle kunna vara hur bra som helst om de bara hade haft en sångare.

Fördjupning: Einstürtzende Neubauten, Peace, Love and Pitbulls

Eller: Visar skribenten mer än recensionen.

Jag tycker om att läsa musikrecensioner eftersom jag är intresserad av musik och gärna vill få tips på nya musikupplevelser. Olika recensenter skriver på olika sätt. Det är intressant då jag inbillar mig att det säger en hel del om den som skriver.

En del skriver rätt kort och säger inte så mycket mer än en kort beskrivning av skivan och lite kort vad de tycker om den samt ev. vilka låtar som är bäst och sämtst. Det finns de som skriver längre och ger mer jämförande referenser, vilka andra artister låter det här som. Det senare är en stil som kan och har drivits in absurdum av vissa. Där jämför recensenten med så smala och okända referenser som möjligt för att indirekt visa på sin egen kunskap och för att vara exklusiv. Känner du som läser till de refererade banden? Är du ”inne”?

Jag läste idag en recension av Marilyn Mansons senaste skiva The high end of low på Aftonbladets hemsida. Där ger Mattias Kling exempel på en recensent som inte bara har fastnat i referenskarusellen utan också försälskat sig i sina egna formuleringar. Här snackar vi huvudlöst, ska-vi-gifta-oss-i-Las-Vegas-förälskat sig. Frontalaufprall!. Referenserna är i och för sig inte så smala, men de är många på tok för många. Ta t.ex. följande poetiska beskrivning ”I en högst dansvänlig ”Leave a scar” dränks The Killers i absint innan Franz Ferdinand kommer med tändstickorna, medan ”Four rusted horses” bjuder på en bluesliknande gitarrslinga över tyskt marscherande rytmer.” För att inte tala om formuleringen ”låta sig penetreras av Twiggy Ramirez överstyva oljudserektion” som kommer att få mig att dra på mungiporna länge. Här skulle jag vilja fråga hur gammal recensenten egentligen är men det är jag inte intresserad av att veta. Hela texten osar hursomhelst pubertal frigörelse och behov av att hävda sig i stil med ”Jag är minsan starkare än somliga tror”. Eftersom Mattias refererar till inte bara Zigggy Stardust men mer för att han nämner Billy Idol så gissar jag att han är ungefär jämnårig med mig eller äldre. Då borde han ha klarat av svår poet slash skribent på cafe perioden och börjat skriva begripliga texter. 

Hur skivan låter? Ingen aning jag hoppas att den kommer på Spotify snart så att jag kan provlyssna den snart. Singeln ”Eat me, drink me” som nämns i början av texten var i mitt tycket riktigt trist och ointressant. Manson har dock gjort en del riktigt bra låtar tillsammans med Twiggy Ramirez så jag hoppas att det finns några guldkorn på denna skiva. Tills dess är min favoritskiva med Manson den pompösa ”Golden age of grotesque”. Skall man göra den här typen av musik måste man måla med bred pensel och överlåta finliret åt andra genrer.