~ Tallman & Silkstockings ~

Eller: Visar skribenten mer än recensionen.

Jag tycker om att läsa musikrecensioner eftersom jag är intresserad av musik och gärna vill få tips på nya musikupplevelser. Olika recensenter skriver på olika sätt. Det är intressant då jag inbillar mig att det säger en hel del om den som skriver.

En del skriver rätt kort och säger inte så mycket mer än en kort beskrivning av skivan och lite kort vad de tycker om den samt ev. vilka låtar som är bäst och sämtst. Det finns de som skriver längre och ger mer jämförande referenser, vilka andra artister låter det här som. Det senare är en stil som kan och har drivits in absurdum av vissa. Där jämför recensenten med så smala och okända referenser som möjligt för att indirekt visa på sin egen kunskap och för att vara exklusiv. Känner du som läser till de refererade banden? Är du ”inne”?

Jag läste idag en recension av Marilyn Mansons senaste skiva The high end of low på Aftonbladets hemsida. Där ger Mattias Kling exempel på en recensent som inte bara har fastnat i referenskarusellen utan också försälskat sig i sina egna formuleringar. Här snackar vi huvudlöst, ska-vi-gifta-oss-i-Las-Vegas-förälskat sig. Frontalaufprall!. Referenserna är i och för sig inte så smala, men de är många på tok för många. Ta t.ex. följande poetiska beskrivning ”I en högst dansvänlig ”Leave a scar” dränks The Killers i absint innan Franz Ferdinand kommer med tändstickorna, medan ”Four rusted horses” bjuder på en bluesliknande gitarrslinga över tyskt marscherande rytmer.” För att inte tala om formuleringen ”låta sig penetreras av Twiggy Ramirez överstyva oljudserektion” som kommer att få mig att dra på mungiporna länge. Här skulle jag vilja fråga hur gammal recensenten egentligen är men det är jag inte intresserad av att veta. Hela texten osar hursomhelst pubertal frigörelse och behov av att hävda sig i stil med ”Jag är minsan starkare än somliga tror”. Eftersom Mattias refererar till inte bara Zigggy Stardust men mer för att han nämner Billy Idol så gissar jag att han är ungefär jämnårig med mig eller äldre. Då borde han ha klarat av svår poet slash skribent på cafe perioden och börjat skriva begripliga texter. 

Hur skivan låter? Ingen aning jag hoppas att den kommer på Spotify snart så att jag kan provlyssna den snart. Singeln ”Eat me, drink me” som nämns i början av texten var i mitt tycket riktigt trist och ointressant. Manson har dock gjort en del riktigt bra låtar tillsammans med Twiggy Ramirez så jag hoppas att det finns några guldkorn på denna skiva. Tills dess är min favoritskiva med Manson den pompösa ”Golden age of grotesque”. Skall man göra den här typen av musik måste man måla med bred pensel och överlåta finliret åt andra genrer.