~ Tallman & Silkstockings ~

‘Den långa vägen ut ur helvetet’ av Marilyn Manson med Neil Strauss presenteras med orden:

Marilyn Manson är en av världens mest kända musiker och performance-artister. Han har miljontals sålda album bakom sig och har fans över hela världen. Men vem är egentligen Marilyn Manson? Det här är boken för alla som undrat vad som är myt och vad som är verklighet om människan Manson och om det finns en tanke bakom hans uppförande? I Den långa vägen ut ur helvetet får vi ta del av hans mörkaste hemligheter och djupaste tankar. Här berättar han om sin vilsna barndom från det att han gick i frikyrklig skola, om mobbning, olycklig kärlek och upptäckten av rockmusiken som senare präglade hans val av livsstil. Läsaren får följa med på en spännande resa från det att han startade sitt första band och gick från en spinkig mobbad tonåring till att bli en världsstjärna.

Intressant och bitvis chockande skildring av Brian Warners (Marilyn Manson) uppväxt och karriär fram till tredje fullängdsalbumet ‘Antichrist Superstar‘. Hans barndom var bitvis knasig men beskrivs inte som extrem. Centralt tycker jag är vilsenheten, att bli accepterad och att passa in. Det går inte att peka på någon enstaka händelse som orsaken till att han blev den han är det var som titeln antyder en lång väg dit. Skrämmande är tycker jag det förakt för andra och däribland sina fans som han visar upp. Mycket av skulden till det kan kanske läggas på de kopiösa mängder knark de tar. Genom hela boken upplever jag att den osäkra lilla killen lyser igenom. Den personen märks kanske starkast i kapitel 9, ‘Reglerna’, där han listar sina levnadsregler. Hela det kapitlet är extremt pubertalt och känns som skrivet av en tonåring som sitter och hittar på och försöker verka häftig. Den positiva bild jag fått av Manson i filmen Bowling for Columbine kommer på skam här. Jag tycker fortfarande att han gör en hel del riktigt bra musik men min respekt för honom som individ finns inte kvar eftersom han aldrig någonsin verkar ta något ansvar för vem han är eller vad han gör.

En oväntad effekt av att läsa den här boken är att jag har börjat lyssna ännu mer på Nine Inch Nails. Trent och Marilyn Manson knarkade och arbetade mycket tillsammans. I boken beskrivs många dumheter de gör tillsammans. Min uppfattning är att Manson till stor del är kvar där och fortsätter att odla den bilden av sig själv. Se bara hans medverkan i Söndagsparty med Filip och Fredrik. Trent å andra sidan har tagit avstånd från drogerna och de senaste åren mycket aktivt arbetat för att intragera med och göra sina fans delaktiga i Nine Inch Nails via hemsidan och sociala medier på Internet. Bland annat så släppte han ett helt album The Slip som gratis nedladdning.

Den långa vägen ut ur helvetet är nog främst intressant för fans att läsa. Andra kan nog välja valfribiografi av en rockmusiker vi gillar de innehåller ungefär samma redogörelser av knark, orgier, misär, turnerande m.m.

Den långa vägen ut ur helvetet får betyget två tallar för att den handlar om musiker jag är intresserad av och texten var underhållande och lättläst.

Eller: Visar skribenten mer än recensionen.

Jag tycker om att läsa musikrecensioner eftersom jag är intresserad av musik och gärna vill få tips på nya musikupplevelser. Olika recensenter skriver på olika sätt. Det är intressant då jag inbillar mig att det säger en hel del om den som skriver.

En del skriver rätt kort och säger inte så mycket mer än en kort beskrivning av skivan och lite kort vad de tycker om den samt ev. vilka låtar som är bäst och sämtst. Det finns de som skriver längre och ger mer jämförande referenser, vilka andra artister låter det här som. Det senare är en stil som kan och har drivits in absurdum av vissa. Där jämför recensenten med så smala och okända referenser som möjligt för att indirekt visa på sin egen kunskap och för att vara exklusiv. Känner du som läser till de refererade banden? Är du ”inne”?

Jag läste idag en recension av Marilyn Mansons senaste skiva The high end of low på Aftonbladets hemsida. Där ger Mattias Kling exempel på en recensent som inte bara har fastnat i referenskarusellen utan också försälskat sig i sina egna formuleringar. Här snackar vi huvudlöst, ska-vi-gifta-oss-i-Las-Vegas-förälskat sig. Frontalaufprall!. Referenserna är i och för sig inte så smala, men de är många på tok för många. Ta t.ex. följande poetiska beskrivning ”I en högst dansvänlig ”Leave a scar” dränks The Killers i absint innan Franz Ferdinand kommer med tändstickorna, medan ”Four rusted horses” bjuder på en bluesliknande gitarrslinga över tyskt marscherande rytmer.” För att inte tala om formuleringen ”låta sig penetreras av Twiggy Ramirez överstyva oljudserektion” som kommer att få mig att dra på mungiporna länge. Här skulle jag vilja fråga hur gammal recensenten egentligen är men det är jag inte intresserad av att veta. Hela texten osar hursomhelst pubertal frigörelse och behov av att hävda sig i stil med ”Jag är minsan starkare än somliga tror”. Eftersom Mattias refererar till inte bara Zigggy Stardust men mer för att han nämner Billy Idol så gissar jag att han är ungefär jämnårig med mig eller äldre. Då borde han ha klarat av svår poet slash skribent på cafe perioden och börjat skriva begripliga texter. 

Hur skivan låter? Ingen aning jag hoppas att den kommer på Spotify snart så att jag kan provlyssna den snart. Singeln ”Eat me, drink me” som nämns i början av texten var i mitt tycket riktigt trist och ointressant. Manson har dock gjort en del riktigt bra låtar tillsammans med Twiggy Ramirez så jag hoppas att det finns några guldkorn på denna skiva. Tills dess är min favoritskiva med Manson den pompösa ”Golden age of grotesque”. Skall man göra den här typen av musik måste man måla med bred pensel och överlåta finliret åt andra genrer.