~ Tallman & Silkstockings ~

Det var en gång en ung flicka som fick ett syskon.
En lillebror såg dagens ljus den 12 Juni 1979.
Hon var inte fyllda elva år när han föddes.
Flickan fick besöka sin lillebror på BB tillsammans med sin pappa.
Mamma och son bodde i ett litet rum på gaveln som vätter
mot Ö/N/H-avdelningen på UMAS.
Mammans graviditet hade varit höljd i dunkel för henne.
Men den måste ju ha ägt rum.
Tänk som livet kan spela en spratt!

Flickan uppfattar glädjen och är glad för sin mammas skull.
Inom sig hoppas hon att livet ska bli lättare att leva nu när
föräldrarna äntligen har fått ett eget barn!
”Äntligen någon som är lik mig.” Tänkte mamman.
”Nu behöver jag inte skämmas mer.”
”Men den där blonda, långa, äckliga flickan som vi adopterade finns ju kvar,
förstås. Jag har låtit henne veta i snart sex år att jag ångrade adoptionen.
Men ändå är hon kvar här dag efter dag?!”
Vilken tur att mamman vet att alltid hålla flickans dörr stängd.
Då störs man varken av ljud eller synintryck.
Man kan leva som om familjen såg annorlunda ut.
Tänk som livet kan spela en spratt!

”Du ska vara inne på ditt rum när du är här!”

”Detta är inte ditt hem. Du är inte välkommen här. Men vi har inget val.”

”Du är bara ett enda stort besvär. En enorm börda och belastning för oss!”

”Håll dig undan! Gå in på ditt rum och kom inte ut förrän jag ger dig tillåtelse!”

Dagarna blir veckor och veckorna förvandlas till år…
Flickan får aldrig lära känna sin vackra och mörkhåriga lillebror.
Han, han är ett riktigt barn och får därför komma och gå som han vill.
Ibland kommer han in till flickan – söker hennes uppmärksamhet.
Han häller ut alla hennes Alga-spel på golvet.
Han söker en reaktion!
Han söker kontakt med flickan han inte vet något om.
Hon heter Ulrika.
Han heter Karl-Adam.
De bor vägg i vägg under sju år. Utan riktig kontakt.
Tänk som livet kan spela en spratt!

Flickan  plockar undan efter sin bror, och mamman drar snabbt och bryskt
igen dörren bakom sig och sonen.

/Storasyster Ulrika Viktoria Claesson

Det här är ett inlägg som har legat och grott i mitt hjärta sedan i juni i år.
Det är ett inlägg som kom till i mörker, och som tyvärr växer sig
starkare och starkare för varje månad som går. Hänsynslöst.
Det livnär sig på något sätt på det lidande det skapar. 

Jag har _inte alls_ velat skriva om det här.
Men det vill låta sig skrivas.
Det har kommit upp i mina tankar varje dag sedan den där junidagen. Gång på gång har den rivit och klöst i min kropp. Den har smädat mig. Den stör min sömn. Den dränker mig i sorg.
Den tar ingen hänsyn alls.
Jag som redan låg ner… På min lillebrors födelsedag gjorde jag ett nytt försök att få kontakt med honom.
Den 12 juni tog jag återigen modet till mig. Som så många gånger förr.
Och den 12 juni fick jag bekräftat att mina farhågor var sanna.
Jag existerar inte för min bror.
Han tror, eller har fått sig berättat att hans storasyster inte finns…??!!??
JAG FINNS VISST KARL-ADAM!
JAG FINNS!! HÖR DU!!MITT NAMN ÄR ULRIKA. DU VET OM MIG!
JAG ÄR FLICKAN SOM LEVDE INSTÄNGD I RUMMET LÄNGST NER I KORRIDOREN, HEMMA HOS VÅRA FÖRÄLDRAR!
JAG ÄR FLICKAN SOM DU FICK LÄRA DIG TIDIGT ATT INTE LÅTSAS OM!
DET VAR MIN DÖRR DU OFTA STOD UTANFÖR.
DET VAR MINA ALGA-SPEL OCH MINA BÖCKER SOM DU DROG NER FRÅN BOKHYLLORNA NÄR JAG VAR I SKOLAN… I ETT FÖRSÖK AV DIG ATT SKAPA EN SORTS KONTAKT MED MIG?!
JAG TROR DET. 
MEN VI FICK INTE UMGÅS!

DE FÖRSÖKTE ATT GÖRA MIG OSYNLIG. BÅDE FÖR DEM SJÄLVA OCH FÖR DIG.
UPPENBARLIGEN LYCKADES DE.
FLICKAN SOM UTSATTES FÖR ALLEHANDA ÖVERGREPP MED SADISMLIKNANDE METODER OCH SOM HÖLLS INSTÄNGD UNDER SIN UPPVÄXT, HON GENOMLEVDE ALLT.
IDAG KAN JAG STOLT SÄGA ATT: ” JAG ÖVERLEVDE!”

MEN JAG ÄR ETT -INGENTING- FÖR DEM!
PÅ LERGÖKSGATAN VAR JAG OCH ÄR JAG ETT INGENTING!
( OCH DET VAR DÄRFÖR JAG ALDRIG KUNDE LÄSA MIG IGENOM BOKEN ”HISTORIEN OM ‘DET’.” AV PELTZER. DET VAR BARA SMÄRTA! ETT SMÄRTSAMT IGENKÄNNANDE- PRECIS SOM DEN FÖRSTA FILMEN OM HARRY POTTER FÅR MIN BÄSTE VÄN ATT TÄNKA PÅ DET HAN SÅG UNDER SINA FÅ BESÖK HOS VÅRA FÖRÄLDRAR.)KARL-ADAM. 
JAG TRODDE _ALDRIG_ I MIN VÄRSTA FANTASI ATT DE SKULLE FORTSÄTTA ATT GÖRA MIG ILLA SOM VUXEN. ATT DE SKULLE LYCKAS SKADA MIG ÄN MER!      NU NÄR JAG ÄNTLIGEN HAR FÅTT ETT VÄRDIGT LIV,  UTAN ÖVERGREPP.

GODE GUD.
GE DEM SJÄLVINSIKT.
OCH GE MIG STYRKAN SOM JAG BEHÖVER.
FÖR IBLAND VET JAG KNAPPT HUR JAG SKA ÖVERLEVA MARDRÖMMARNA
OM NÄTTERNA. NU NÄR DE ÄR TILLBAKA. I SKARPT LJUS.

Foto: Kicki S. Edit: jag

Tillagt:

Det som s a s ”triggar” mina otäcka minnen och får mig att
falla tillbaka till mörkret och skräcken som det symboliserar för mig, är några saker som (kanske) är vardagsmat för andra.
Julen är en mycket svår tid.  Födelsedagar. Skolavslutningar.
Terminsstarten.
Listan kan göras lång…

Jag äter sömntabletter i stort sett varje natt.

Bland alla andra mediciner jag tvingas ta för olika diagnoser så tar jag dessutom en medicin för att klara av att sova hela natten i ett sträck. Och en tredje sort (en allmänt känd drog; koffein (på recept)) startar upp mig på dagarna.

Så. Jag behövde lägga till det där.
Utan denna ventil hade jag förmodligen imploderat. *ler snett*
Bloggen är min stora snuttefilt.
För att kunna leva så balanserat som jag klarar av att göra i dagsläget och för att klara av att känna en sådan varm inre glädje som jag gör; så behövs den här ventilen. Bloggen.
Skrivandet är en välsignelse.