**********************************************************************************************************************
Vad kan väl vara bättre än både ett Kroköra och en Kroksvans i familjen?
Då blir vi fullkomliga… *skrattar* (Jag hoppas att min självdistans framkommer.)
Vår blivande familjemedlem gjorde oss båda nästan lyriska igår. Vårt första möte på hemmaplan gick av stapeln. I en vacker del av Sundsvall återsåg
vi den vänliga och underbara Anna med familj. Och vi kände oss så välkomnade!
Vårt första möte var ganska otroligt speciellt, konstaterade jag och Ester idag.
Våra båda familjer möttes på vår väg ner till Malmö; i hundvagnen på tåget.
Vi hade biljetter för att kunna sitta extra bekvämt med Freja; men vi lät henne stanna hemma.
Hon fick en semester med farmor och farfar och hade det lugntmysigt istället. Anna med familj hade å andra sidan kommit på tåget _en dag_ för tidigt…!?!
Ser ni vad jag skriver?Vi hade inte bokat om våra biljetter (tack och lov) och de var ute en dag för tidigt!?!
Ja, just.
Tala om sammanträffande! De skulle till Stockholm med sin mellanpinscher
för en eventuell omplacering och en mental utvärdering. Deras andra hund, en amstaff-kille vann omedelbart våra tösers hjärtan. Han var ett stort barn med mycket lugn och krävde en massa gos av alla… *ler stort*
Och ”Nosen”, ja han vann mitt hjärta. Rätt upp och ned.
Jag såg en vacker och graciös kille med värme och intelligens. En smula uppstressad, javisst. Men det spelade ingen roll! Jag såg något i honom som var så lätt att ta till sig. Han var reserverad precis som Freja är. Men han gav mig en snäll slick på kinden helt plötsligt och jag kände att kontakten var där. En bra kontakt.
Jag hann tala en hel del med Anna under våra rullande timmar. Om både problem, glädje och livet i övrigt. (Vi är båda två f ö adoptivbarn…)
Hennes historia berörde mig väldigt djupt. Jag såg hennes kärlek och jag kände hennes sorg.
Hon insåg att ”Nosen” behövde en ny plats i livet. Och efter tre timmars samtal vände jag mig till Henrik och viskade försiktigt:
”Du…Vi har ju letat länge efter en kamrat till Freja. Någon lagom stor och med samma sinnelag. Någon som kan vara hennes ledarhund när hon behöver det. Vad säger du? Ska vi fråga?”
Jag vet inte om jag eller Anna hann först. Jag minns inte vem som vågade fråga den andra först; men våra tankar var synkade och vi kramade om varandra ordentligt när vi kom in på Arlanda-stationen.
Och sedan dess har vi behållit kontakten via mail och telefonsamtal och jag har längtat och längtat. Beskedet att han inte hade några lynnesproblem kändes tryggt. Men jag kan ärligt säga att jag inte hade sett ett spår av något negativt under vårt möte, som ju trots allt skedde under en pressad situation för vilken hund som helst. Det var en klok kille helt enkelt. Klok och väluppfostrad. Med en härlig kolafärg och en lite krokig svansspets.
Så Freja är vår Kroköra, och nu får vi det som fattas, en kroksvans. Hade det inte varit för den lilla ”skönhetsfläcken” så hade vi kanske aldrig träffats? Då hade Culto troligen inte kastrerats, utan han hade blivit en framgångsrik utställningshund.
Nu får vi honom precis som vi vill ha honom. Han är perfekt i våra ögon.
*******************************************************************************************************************
