~ Tallman & Silkstockings ~

…”You stumble in my footsteps”

Texten härnedan kommer jag att skicka in till en tidning. Jag hoppas kunna starta
en diskussion om utsatthet.
För de som inte vill veta så rekommenderar jag att ni slutar att läsa här. [ !!]
 

Det är väldigt viktigt för mig att få tala om bakgrunden till mitt inre helvete.
Och jag tror att jag skulle kunna göra nytta genom t ex föreläsningar för elever och lärare.
Jag är absolut inte ensam om mina upplevelser, det inser jag.

Och om jag kan hjälpa någon att 
slippa samma helvete, så skulle det kännas otroligt värdefullt!
Om några veckor påbörjar jag ännu en lång period av terapi.
Jag satsar allt på att bli fri all plåga i själen.
Min terapeut är entusiastisk över vårt samarbete.

”Det är inte ofta man får möjligheten att arbeta med någon med din bakgrund. Livslängden på
människor med din livserfarenhet är oftast tragiskt kort. Du har tagit dig så här långt.”

Jag tycker inte alls att hon var otrevlig. Hon sa som det var.
Jag önskar att fler människor vågade säga som det är.
”Tell it like it is!” Som Dr Phil brukar säga till sina gäster.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
*********************************

 

Jag var två år när jag bortadopterades. Hur min hälsa var under spädbarnsåren har jag ingen aning om. Men under min uppväxt drabbades jag av i stort sett alla barnsjukdomar som ”finns på kartan”. Jag verkade att ha ett svagt immunförsvar redan då.
En annan tråkig detalj var att jag redan som mycket liten äcklades av ”farbröder”. Varför vet jag inte. Men det var starka känslor. Jag blev väldigt orolig och illamående i närheten av män. Speciellt män som luktade av alkohol. Det gällde både främlingar och släktingar. Jag var helt enkelt otrygg.

Jag har haft ont i magen så långt tillbaka jag kan minnas. Kramper som har gjort att jag bara har kunnat ligga i fosterställning. Det störde mamma och gav henne anledning att stänga dörren om mig och nonchalera problemet.
Det kan finnas många olika förklaringar till att det  kom att bli en kronisk magkatarr.
Bl a använde mamma ofta indragna måltider som bestraffning. Och jag sammankopplar fortfarande mat med trygghet. Jag glömmer mig fortfarande; jag ber om lov att få äta i mitt eget hem. Eller att få ta något att dricka.
Jag har egentligen aldrig lärt mig att äta ordentligt. Och trots att jag var tunn och hungrig talade mamma nästan dagligen om för mig att jag förmodligen skulle bli kraftig och stor.
Dagen då vågen visade att jag gått upp till 40 kilo är fastetsad i mitt minne.
Mamma kunde inte sluta att håna mig.
…jag tror att jag var 9-10 år gammal. Och jag var redan över medellängd. Vilken skam jag kände.

Jag var ett ”öronbarn”, sades det. Det blev minst en omgång öroninflammation varje år. Jag var livrädd för byggnaden dit jag fick åka. Där stack de i mina öron. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jag blev aldrig tröstad eller omkramad.
Men mormor hjälpte mig med att ta penicillinet. Det var snällt av henne. Hon malde ner det i marmelad, som jag sedan fick på en smörgås.

Jag fick en kram av mamma vid ett tillfälle. När jag var ca 6 år gammal. I vår blåa vardagsrumssoffa på Tornfalksgatan. Då berättade mamma om adoptionen. Alla barnen där vi bodde hade nämligen bjudits på ett kalas – utom jag. Mamma berättade varför det var så. ”Jag var ett barnhemsbarn. Inte ett vanligt barn.”
Jag var mest ledsen över att inte känna att jag ”fick vara med”. En känsla som har funnits där i hela mitt liv.
Jag har alltid känt mig alienerad med min omvärld.

Jag fick sällan smärtlindrande eller febernedsättande av mina föräldrar. Mamma var _mkt_ skeptisk till tabletter och medicin. Det var detsamma som att vara en ”pundare”. Jag kom därför in på akuten några gånger med över 40 graders feber. Mamma nonchalerade mitt tillstånd i det längsta. Det hände att hon örfilade mig; när jag var febrig, sjuk och grinig.

I 8-9 års ålder började jag att gå regelbundet med mamma på kontroller hos en barnprofessor på barnkliniken i Malmö. Jag växte ”alarmerande fort” och han hade långa diagram på väggarna med mina mått och min vikt. Jag fick veta att det talades om att sätta in hormonbehandling när jag kom i puberteten. Detta skrämde mig.
Tack och lov så genomfördes det aldrig.
Minnena som jag har av  dessa år av oändliga besök är suddiga. Ingen information delgavs mig. Jag har bara minnen av det jag överhörde de vuxna emellan. Och så har jag minnesbilder av barnsjukhusets byggnad, med väntrummet precis innanför dörrarna åt höger.

Jag var med om några olyckstillbud som liten. Bland annat föll jag över ett stort leksakståg och en mässingsklocka trycktes in i min vänstra ljumske. Det var vid detta tillfället som min mamma bad dem att nonchalera min gråt och mina skrik när de sydde mig utan bedövning. (Den tog inte som den skulle.)

Min mormor och mamma talade ofta negativt om mig. De tänkte nog inte på vilken effekt det har på barn att ständigt få höra vuxna tala nedsättande om dem.  ”Jag var ett ”pjalligt” och överkänsligt  barn. (Eftersom jag hade allmänt dålig hälsa.) De brukade tala om för mig att det var tydliga tecken på att jag var av sämre sort. Jag var inte som andra. Jag hade haft tur som inte var inlåst på anstalt. ”Där brukade barn som jag hamna. Och om jag inte passade mig så skulle de placera mig där!” Alltid dessa hot. Varje dag. År ut och år in.
Jag började drömma om att mamma dog. Och jag började snart att  fantisera om självmord. I mina drömmar var det vackert och fridfullt med döden. Jag hade inte ens fyllt 10 år.

Att inte få hjälp hemma med smärtstillande  var ett stort problem när jag fick min mens vid 12-års ålder.
Jag ordnade med det på egen hand (ibland) med hjälp av skolsjuksystern.

Egendomligt nog initierade min mamma att jag fick p-piller redan vid 13 års ålder. Hon sade att det var något jag behövde! Jag var en hora och ett horbarn. Hon förväntade sig att jag var sexuellt aktiv redan då. Och därför ordnades tabletterna. Till läkaren sa hon att det var p g a mina menssmärtor. Jag vet inte vilket som var hennes sanning. Men jag vet att när de första indikationerna på ett hiv-virus blev omskrivet i dagstidningen så sa hon i klartext att jag var i riskzonen. Då var jag 14 eller 15 år. Vi satt vid köksbordet och jag har bilden kristallklar i mitt minne.

Mina magsmärtor blev värre för varje år. I mellanstadiet slogs och sparkades jag i mellangärdet av tre killar i min klass. Det skedde oftast på eftermiddagarna, och nästan dagligen. Det brukade sluta med att jag stöp i golvet. Ingen märkte någonsin något. 
Det ironiska i hela helvetet var att  jag tvingades att sitta bredvid den ena killen på lektionerna. Han behövde ”stöd” av någon som hade lättare för skolarbetet…  Jari, Rodolfo och Ivar kommer alltid att finnas med mig.
Jag vet att Rodolfo har dött av en överdos. Förhoppningsvis lever de andra två inte heller längre.

Jag mobbades (och slogs) även av ett tjejgäng vid den här tiden. Fläskläppar och annat gick mina föräldrar förbi. Men när min cykel sparkades sönder tog det hus i helsike. Pappa var i kontakt med studierektorn på skolan vid flera tillfällen. Inget förändrades för mig.
Tjejgänget blev jag inte av med förrän jag skulle börja i  gymnasiet.
Två andra grupperingar av killar mobbade mig i högstadiet.
De gjorde narr av min magra kropp. ( Nä just det; jag var ju fet…Ursäkta mamma!) Och jag talade konstigt. Jag hade ingen utpräglad Malmö-dialekt.
Jag hade många öknamn.
Många dagar visste jag inte om jag ville gå hem eller om jag skulle stanna kvar i skolan.
Det var som att välja mellan pest och kolera.

Min mormor tog med mig till Slottsstadens Läkarhus när jag gick i åttande klass.
Efter mer än tio år av magsmärtor.
Läkaren konstaterade att jag hade en ganska elak magkatarr. Men han kunde inte finna orsaken.
Jag var ju en mönsterelev. Och jag kom från goda familjeförhållanden.
Om inte mormor hade grävt sina naglar så djupt in i min arm så hade jag kanske vågat berätta sanningen.

Jag begrep ärligt talat inte riktigt själv varför jag var ett så svagt och sjukligt barn.
Det tog mig ytterligare mer än tio år innan jag förstod sambanden.
Skammen försvinner nog aldrig.

Jag började hosta riktigt illa någon gång under mellanstadiet. Hostan var intensiv. Den var värst under nätterna på vinterhalvåret. Mamma skällde och skällde på mig. ”Var tyst! Sluta hosta! Håll oss inte vakna!”
Jag önskar att jag hade kunnat sluta. Hostan tog så mycket kraft ur kroppen. Och jag tror att jag vet orsaken till varför den var så svår. Jag har talat med läkare om det och de instämmer att det kan finnas en stark koppling.
Det var nämligen så att jag efter all träning under veckorna var tvungen att byta om i vårt iskalla garage. Så genomsvettig av träning och nedkyld under cykelturerna hemåt var jag tvungen att ta av mig inpå bara kroppen – oavsett årstid. Detta utökades senare att även handla om att vissa kläder som mamma inte gillade (som jag köpte för egna pengar= skit ) Jag var tvungen att ha dem i ett skåp i garaget. Och på morgnarna innan skolan fick jag tassa ut i bara underkläderna och ta på mig kalla och en smula fuktiga kläder. Kläder som skulle hålla mig varm en hel dag i skolan…
Detta gjorde så klart att jag frös konstant.

Mina kalla händer störde mamma. Ibland blev hon så arg av att jag frös och huttrade att hon satte på badrumskranen tills vattnet var riktigt, riktigt hett; sedan fick jag ställa mig med händerna under vattnet tills hon var nöjd. Det var otroligt smärtsamt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

 

Detta var den första delen av det som skall skickas iväg.

På den här gatan verkar inte glädjen frodas.

Känslan är densamma. Det är fortfarande lika stilla, anonymt och fullständigt tomt på mänsklig uppenbarelse. Så här i efterhand kan jag krasst konstatera för mig själv att det inte kunde vara så svårt att dölja missförhållanden i den här omgivningen.

På hörnet brukade jag assistera min grannes son. En väldigt trevlig familj som gav mig mer än de förmodligen kunde ana.
Jag minns att jag alltid längtade efter att bli tillfrågad om lite extraknäck. Och jag minns att jag, när jag var där, fick titta på nya filmer, smaka på goda saker, lyssna på ny bra musik tillsammans med J och att jag blev behandlad med respektfullhet. De talade till mig på ett vänligt och normalt sätt.
Det var förvirrande, men gav mycket glädje.
Tack Tommy och Lena. Jag hoppas att allt är riktigt bra med er alla!

Varje gång jag åker förbi vårt gamla hus och ser de blåa glassiffrorna på fasaden så blandas känslorna.
Det är ganska ironiskt att jag bor på samma gatunummer mer än hundra mil härifrån… Samma tre siffror. Men mer än så håller inte likheterna. Vårt underbara hus, vår skog och vår mark känns så mycket varmare och verkligare än kedjehusfasaderna i denna gråa förort.
Det ser inte ut som om någon bryr sig om trädgården längre.
Jag undrar om Queen Elisabeth-rosorna forfarande växer utanför mina föräldrars sovrum på framsidan. Jag kan inte skymta dem. Allt är så uppväxt och det är svårt att se någon struktur längre.
Pappa var alltid så ordentlig med att sköta om det gröna. Han planerade trädgården väldigt väl.
Vart har hans omsorg tagit vägen?

Känslan jag bär med mig härifrån är ett enda stort frågetecken.
Hur står det egentligen till med de individer som bor här? Vem finns här?

Ja, självklart bryr jag mig om mina äldre föräldrar.
Jag kan inte bara rycka på axlarna och låtsas som att jag inte ser hur det har förändrats.
Föräldrar är ju alltid föräldrar. Eller hur?

 

Foto & edit: jag. 

 

 

Jag är inte speciellt insatt i dikt och poesi.

Den genren har alltid gått mig förbi; i böckernas värld.

Och just i böckernas värld har jag seglat på euforiska moln sedan jag var liten.

Jag älskade att läsa! Att läsa var frihet.

När jag läste var jag mindre ensam.

På biblioteket fick jag kontakt med vuxna.

Vuxna som delade mitt intresse. Som inte avfärdade mig.

De arbetade med det jag älskade; böcker!!

Jag lånade ganska många titlar varje vecka.

Bibliotekarien Göran sade åt mig att begränsa veckokonsumtionen till en full plastpåse.

Men jag tror inte att det var riktigt allvarligt menat. För jag kom runt den regeln vid ganska många tillfällen.

Skönlitteratur och facklitteratur.

Det var det som oftast fick följa med mig hem.

Inte poesin. Inte dikter.

Varför?

Jag har många gånger undrat varför.

Varför var inte jag tillräckligt receptiv, medkännande och skärpt för att uppskatta

det finaste av det fina? Det vackraste av det vackra?

Det eleganta. Det sköna.

Jag känner mig fortfarande väldigt obildad när det handlar om finkultur.
Om det så är i text eller i uppträdanden.
Jag vågar inte öppna upp mitt inre och ta det till mig!
Jag vågar inte!

Mitt mod har enbart sträckt sig till det kommersiella kulturella utbudet.
Och det mest vågliga i mitt liv har varit att arbeta med en sorts musik (och grafik) på ett sätt som har förflyttat mig utanför de standardiserade ramarna.

Aldrig som en medvetet arrangerad image.
Absolut inte.
Jag har följt min lust och min längtan.

Musik och konst är det som gör min andning lättare.

Det ger mig kraften att leva.

Och det är nog tack vare dess kraft jag fann kärleken.

Jag tror att det var kreativiteten som förde oss samman.
Alla våra tankar.
Och alla våra känslor.
Så sammanlänkade från början.

Och det är i kärlekens kölvatten jag börjar uppleva att dikt och poesi inte längre
är så skrämmande. Kanske en dag, älskade.
Om du leder mig, försiktigt.

Jag vågar vandra tillsammans med dig.
Du är trygg och vacker. Du inspirerar och ger mig modet.

Tack.