‘Den långa vägen ut ur helvetet’ av Marilyn Manson med Neil Strauss presenteras med orden:
Marilyn Manson är en av världens mest kända musiker och performance-artister. Han har miljontals sålda album bakom sig och har fans över hela världen. Men vem är egentligen Marilyn Manson? Det här är boken för alla som undrat vad som är myt och vad som är verklighet om människan Manson och om det finns en tanke bakom hans uppförande? I Den långa vägen ut ur helvetet får vi ta del av hans mörkaste hemligheter och djupaste tankar. Här berättar han om sin vilsna barndom från det att han gick i frikyrklig skola, om mobbning, olycklig kärlek och upptäckten av rockmusiken som senare präglade hans val av livsstil. Läsaren får följa med på en spännande resa från det att han startade sitt första band och gick från en spinkig mobbad tonåring till att bli en världsstjärna.
Intressant och bitvis chockande skildring av Brian Warners (Marilyn Manson) uppväxt och karriär fram till tredje fullängdsalbumet ‘Antichrist Superstar‘. Hans barndom var bitvis knasig men beskrivs inte som extrem. Centralt tycker jag är vilsenheten, att bli accepterad och att passa in. Det går inte att peka på någon enstaka händelse som orsaken till att han blev den han är det var som titeln antyder en lång väg dit. Skrämmande är tycker jag det förakt för andra och däribland sina fans som han visar upp. Mycket av skulden till det kan kanske läggas på de kopiösa mängder knark de tar. Genom hela boken upplever jag att den osäkra lilla killen lyser igenom. Den personen märks kanske starkast i kapitel 9, ‘Reglerna’, där han listar sina levnadsregler. Hela det kapitlet är extremt pubertalt och känns som skrivet av en tonåring som sitter och hittar på och försöker verka häftig. Den positiva bild jag fått av Manson i filmen Bowling for Columbine kommer på skam här. Jag tycker fortfarande att han gör en hel del riktigt bra musik men min respekt för honom som individ finns inte kvar eftersom han aldrig någonsin verkar ta något ansvar för vem han är eller vad han gör.
En oväntad effekt av att läsa den här boken är att jag har börjat lyssna ännu mer på Nine Inch Nails. Trent och Marilyn Manson knarkade och arbetade mycket tillsammans. I boken beskrivs många dumheter de gör tillsammans. Min uppfattning är att Manson till stor del är kvar där och fortsätter att odla den bilden av sig själv. Se bara hans medverkan i Söndagsparty med Filip och Fredrik. Trent å andra sidan har tagit avstånd från drogerna och de senaste åren mycket aktivt arbetat för att intragera med och göra sina fans delaktiga i Nine Inch Nails via hemsidan och sociala medier på Internet. Bland annat så släppte han ett helt album The Slip som gratis nedladdning.
Den långa vägen ut ur helvetet är nog främst intressant för fans att läsa. Andra kan nog välja valfribiografi av en rockmusiker vi gillar de innehåller ungefär samma redogörelser av knark, orgier, misär, turnerande m.m.
Den långa vägen ut ur helvetet får betyget två tallar för att den handlar om musiker jag är intresserad av och texten var underhållande och lättläst.
Hej Ulrika,
Jag har också läst boken – mer än en gång. Jag är ganska klyvad här. Ibland tror jag han är idiot. Ibland får jag känslan av att han väl medvetet driver med oss. Just för tillfället tror jag det sista. Det mesta av det som står i boken är ett sätt för han att beskriva sig som ett offer. Det liksom förklarar varför han är så jävla disgusting, eller hur? Vet du vad jag tror om allt det här med hans drogmissbruk: Överdrivet så det driver. Och varför nu det? Jo, därför att jag har träffat många knarkare i mitt liv. De frodas i musik branchen – det vet du också. Men jag har fan aldrig träffat en överviktig kokain-missbrukare. Aldrig. Däremot tror jag att han spelar ett spel som handlar om att han hämtar inspiration från den film han spelar huvudrollen i och som han även regisserar. Hans attitud mot kvinnor är bvadr. Han missbrukar kvinnor. Kvinnor är scen prylar. Alltid. Jag tror att han hatar kvinnor, därför att vi är lätta att utnjuta.
Därutöver, så uppfattar jag inte Manson som en intelligent person. Han säger sig vara det, men han är inte det. Han styrs av känslor, av pengar, av beroendet av att vara en kändis. Han ljuger ofta om idiotsaker, därför att han inte har koll. Och han lyssnar bara på sig själv och sina egna behov. Du kan säga att han är psykopat. Han kanske inte är det helt och hållet, men han har inga känslor för andra än sig själv, och engagerar sig enbart i det som tjänar hans mål. Inget annat.
Om du nån gång har möjlighet och tid, så ska du gå in på hans myspace sida – eller på hans Babalon message forum och följa med. För det är intressant. Majoriteten av hans fans använder hans sidor till att bitcha varandra. De skiter i han. De driver med Manson och säger vad de tycker. Därför att de flesta nog egentligen har genomskådat hans spel och inte tar han på allvar. Jag menar: Han beter sig som en 15-åring – men alla vet ju att han är lite äldre eller hur?!? – Och då köper man ju inte att han skickar ut en bild på sin vägg där han (i blod skall vi tro) har skrivit ‘My art fucks’ och så sitter det – förlåt mig – en låtsats vagina och i den vagina en pink självlysande dildo. Det liksom bara skriker på frågetecken. Och sen har han även ritat svastika symbolen och så vidare. Du vet – mycket barnsligt.
Anyway. Den här boken som kom ut i 99 är ju intressant, men jag tror inte man ska tro på 90% av det han berättar. Det har aldrig hänt.
Jag gillar hans musik. Jag gillar också när han inte pratar strunt och visar upp sin mogna sida. Men jag gillar inte när han försöker få oss att tro att hans iq minsann är 150, medan din och min är strax under medel. Det är precis tvärtom. Manson kommer aldrig att kunna komma bort från sin dårliga självkänskla. Han är en standard exempel på en människa som försöker måla upp en bild av sig själv som inte finns. Som när han exempelvis försöker inbilla oss att han är filosof. – Fast han har missuppfattat hela grejen, och då avslöjar han ju sig själv. Han har fan läst för mycket Aleister Cowley och för lite Freud-:)
Kram och hälsningar
Asta
Tjena Asta!
Detta är henriks recension!
Jag har ju läst den. Men jag kände att jag inte skulle orka att ge mig på en recension.
Partierna där det begås övergrepp mot fans får mig helt ur balans eftersom jag själv är skadad av vuxnas sadism. Fansen är ju ofta inte mer än tonåringar – och på det sadistiska och manipulativa sätt de förnedras av dessa vuxna musiker, är för mig så avskyvärt att jag absolut inte ens vill tänka tillbaka på det jag läste.
Var rädd om dig!
//U.
Kom att tänka på en annan sak!
Asta!
Jomenvisst är det mycket droganvändning i musikkretsar. Det var utan tvekan den största anledningen till att jag slutade med det jag egentligen ville fortsätta med.
Vad det gäller Manson så tycker jag att det redan i den här boken, men även i senare intervjuer och bilder, står klart att han är en blandmissbrukare. Pulver ”i all ära” men spriten verkar gå åt som kranvatten…
Det är det enklaste sättet till ett rejält plufsigt och blekdegigt utseende.
Mmmm… _inte_ attraktivt! Ser litegrann ut som avkomlingar till ”Jabba the Hut”.
Innan jag började att göra civilklädda uppdrag som väktare, och innan jag ställde mig som dörrvakt, gick jag en vidareutbildning i polisens regi; om och kring narkomaner. Så jag har haft en hel del med sådana att göra även i andra sammanhang.
Bye bye.
Hej Asta.
Jo det var jag som skrev recensionen. Det framgick inte tydligt i bloggen vem som skriver vad. Det försvann i samband med en uppdatering. Nu är det åtgärdat.
Jag ser att vi har ungefär samma bild av MM som individ. Att han fortfarande är en osäker 15-åring inombords. Jag tror nog att mycket av det som beskrivs i boken har hänt men överdrivs. Likaså väljer han vad han beskriver för att framstå på ett visst sätt. Skulle inte bli så intressant läsning om det var sida efter sida med ”Idag hade vi skittråkigt i turnébussen och spelade Donkey Kong.
/Henrik