Tankar kring ölen. De är verkligen varandras totala motsatser.

Spendrupsen var mer eller mindre onitressant. Ingen fyllighet över huvud taget. Den hade en god humlesmak som man tyvärr var tvungen att verkligen koncentrera sig för att känna. Kan inte komma på något tillfälle när det här skulle passa perfekt. Tar hellre en vanlig lättöl om jag är sugen på öl som måltidsdryck en vardag-lunch. Skulle kunna fungera bra som nybörjaröl, steget mellan lemonad och ölbeska.

Efter att ha smakat Spendrups blev Nanny State en riktig käftsmäll. En underbar humlearom spred sig redan när jag hällde upp ölen. Humlesmaken var enorm, det smakar inte öl, det smakar humle. Påminde lite om hur öl smakar precis efter kokningen innan det har jäst och humlearomen rundats av. Nanny state passar inte mig som sällskapsöl men jag ser fram emot att prova det med t.ex. någon kryddstark mat där den kanske kommer mer till sin rätta.

Årets underbaraste ”badutflykt” är avklarad.
Somliga av oss kommer att räkna dagarna till nästa års tillställning…
Skåne är underbart att besöka.
Av många anledningar.

Mmm…maten.

Stadsmiljöer. Som denna vy av en slingrig gata i Ystad.

Nationalparken vid Stenshuvud. Sveriges sydligaste dito.

Vit sand mellan tårna.

Det blev mycket vacker natur på den här resan.
(Men vi fick även in shopping i Köpenhamn, zoo-besök och annat absolut-jätte-viktigt!)

Falsterbo.
Om än älskad så måste jag erkänna att stranden nedanför Stenshuvud var ännu
mer magisk men vi älskar Falsterbo av så många fler anledningar!
Tack för en härlig övernattning! Hela gänget!
Underbar mat och supersympatiskt sällskap bäddar för många återkomster.
Vi ses nästa år!

Tack underbaraste töser för att ni är så roliga, mysiga  och lätta att resa med!
Inte en tråkig stund. Varken i lugnt tempo eller när det drog iväg. Tack!
Världens bästa lagkamrater.

Öresundsbron i bakgrunden.
Ett kvällsdopp för alla modiga ”fiskar” från Västernorrland.
Denna ”fisk” glänste extra mycket i solglittret och får därför avsluta denna lilla visning.

Tack Freddy, Lotta & Rikard och Britt-Marie för att ni hjälpte oss att göra ännu
en resa till Skåne alldeles, alldeles speciell.

Mambo Kurt på Spotify

Lite googlande visar att detta tyvärr inte är något helt ovanligt problem. En recension hade till och med rubriken ”Great performance until the capacitors fail”"

Passande låt i sammanhanget. KMFDM – Don’t blow your top.

Jag har varit ganska tveksam till att lagra filer på nätet och att använda tjänster som Google Docs. Webmail har jag enbart använt för att kolla min epost när jag inte haft tillgång till min egen dator och Thunderbird alt. Outlook. Varför? Helt enkelt för att jag är ganska så traditionsbunden. Jag tillhör t.ex. en av de sista generationerna som köper skivor i någon större utsträckning. Alltså, för att något skall vara på riktigt vill jag kunna ta på det. Det skall vara riktiga program installerade på min dator.

Tack vare iGoogle och integrationen med Gmail (som även hanterar mina andra pop3-konton), kalender och Google Docs (för ordbehandling, kalkylark etc.) har jag blivit riktigt molnfrälst. Jag har tillgång till den information jag behöver oavsett vart jag är. Det är ingen skillnad om jag är på jobbet, hemma eller på resa.

En tjänst som verkligen gjorde mig glad är Dropbox. Hos Dropbox får jag gratis 2GB lagringsutrymme på nätet. Jag kan få mer utrymme genom att betala eller om jag tipsar andra som väljer att ansluta sig. Det som skiljer Dropbox från andra lagringstjänster på nätet är att om jag installerar en programvara fungerar den som vilken nätverksenhet som helst i utforskaren. Den synkroniserar också automatiskt. En perfekt lösning för mina döttrar som vill kunna komma åt de filer de lagrat i ‘Mina dokument’ oavsett de är hos mig eller hos sin mamma. Givetvis kan man även logga in via http och komma åt filerna från vilken dator som helst.

Mer läsning om molnet:

• Molnet del 1: Ersätt Office med nättjänsterna
• Molnet del 2: Bild och videoredigering
• Molnet del 3: Ersätt operativsystemet
• Molnet del 4: Synka ditt datorliv med Dropbox

To be continued.

PC-för alla har testat ett stort antal webbläsare och resultatet presenteras på deras hemsida. Resultatet kan sammanfattas som att det finns fem riktiga alternativ att välja mellan; Opera, Firefox, Safari, Chrome och Internet Explorer (IE) samt ett antal mer eller mindre ointressanta alternativ. Till min lilla sorg ser jag att de inte har testat Lynx, men eftersom den endast visar text och inte bilder är den idag ganska ointressant. Men snabb som f-n är den. Jag har testat alla fem och kan konstatera att samtliga levererar för vardagssurfningen. Som väntat och som bekräftas av mina erfarenheter placerar sig IE sist i toppstriden. Det som verkligen överraskar hur dåliga resultat IE får.

Jag har kört Firefox rätt länge nu. Kanske dags att gå tillbaka till Opera, den var bra tidigare och får fortfarande väldigt bra resultat i tester. Opera mini är en helt lysande webbläsare för mobiler.

Just nu är jag så otroligt less på uppståndelsen kring de s.k. Stieg Larssonfilmerna. Kan någon snälla tala om för mig vad som är unikt med dem och varför. Med ett leende kan jag läsa att Jonas Cramby inte heller är så begeistrad i  filmerna. Min förvåning började redan när ‘Män som hatar kvinnor’ slog igen som bok. Jag läste den och kunde konstatera att det var en ordinär deckarhistoria enligt mall 1A. Inget nytt i intrigen, inget speciellt i handlingen inga unika personer. Stilistiskt tyckte jag mest att det var irriterande hur han stannade upp och gav detaljerad information om de datorer som personerna använde, som för att imponera på läsaren men allt annat beskrevs mer kortfattat. Min tolkning var att han själv var imponerad av datorer och därför valde att beskriva det detaljerat. Men varför försöka imponera med detaljer som är ordinära efter något år? Till det kommer de enbart använde Mac-datorer och att jag som PC-kille inte fattade vad som var tufft och inte dessutom verkar han fått en del viktiga fakta om bakfoten. Tom Clancy är ju åtminstone konsekvent i sitt detaljkräkande.

Vidare tycker jag att episoden där Lisbeth Salander blir våldtagen av sin ‘gode man’ och senare hämnas är ett utmärkt exempel på när författare inte kan döda sina älsklingar. Det är en häftig historia och hennes hämnd är i stil med vad de flesta av oss (i alla fall jag) har fantiserat om att göra om vi eller någon oss nära skulle råka ut för något. Men tillför det något till personporträttet eller historian? Svar nej. Lisbeth har ju av många kommit att uppfattas som en stark kvinna som inte tar skit. Om hon är förebilden för dagens flickor/kvinnor är jag allvarligt bekymrad. Både jag och U såg en mycket trasig och rädd kvinna som allra helst bara vill bli lämnad ifred när vi såg filmerna.

Både i filmerna och i böckerna har det kastats in lite sex, mer i böckerna än i filmerna, som för att hålla uppe intresset hos läsaren/tittaren ungefär som i romaner av Bagley och Lustbader. Billigt trick!

Inse att Millennium-filmerna är att jämföras med Beck- och Wallander-filmerna, inte dåliga och inte några mästerverk utan hyfsad svensk kriminalfilm som duger bra en söndagseftermiddag för att citera min arbetskamrat J.

Texten härnedan kommer jag att skicka in till en tidning. Jag hoppas kunna starta
en diskussion om utsatthet.
För de som inte vill veta så rekommenderar jag att ni slutar att läsa här. [ !!]
 

Det är väldigt viktigt för mig att få tala om bakgrunden till mitt inre helvete.
Och jag tror att jag skulle kunna göra nytta genom t ex föreläsningar för elever och lärare.
Jag är absolut inte ensam om mina upplevelser, det inser jag.

Och om jag kan hjälpa någon att 
slippa samma helvete, så skulle det kännas otroligt värdefullt!
Om några veckor påbörjar jag ännu en lång period av terapi.
Jag satsar allt på att bli fri all plåga i själen.
Min terapeut är entusiastisk över vårt samarbete.

”Det är inte ofta man får möjligheten att arbeta med någon med din bakgrund. Livslängden på
människor med din livserfarenhet är oftast tragiskt kort. Du har tagit dig så här långt.”

Jag tycker inte alls att hon var otrevlig. Hon sa som det var.
Jag önskar att fler människor vågade säga som det är.
”Tell it like it is!” Som Dr Phil brukar säga till sina gäster.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
*********************************

Jag var två år när jag bortadopterades. Hur min hälsa var under spädbarnsåren har jag ingen aning om. Men under min uppväxt drabbades jag av i stort sett alla barnsjukdomar som ”finns på kartan”. Jag verkade att ha ett svagt immunförsvar redan då.
En annan tråkig detalj var att jag redan som mycket liten äcklades av ”farbröder”. Varför vet jag inte. Men det var starka känslor. Jag blev väldigt orolig och illamående i närheten av män. Speciellt män som luktade av alkohol. Det gällde både främlingar och släktingar. Jag var helt enkelt otrygg.

Jag har haft ont i magen så långt tillbaka jag kan minnas. Kramper som har gjort att jag bara har kunnat ligga i fosterställning. Det störde mamma och gav henne anledning att stänga dörren om mig och nonchalera problemet.
Det kan finnas många olika förklaringar till att det  kom att bli en kronisk magkatarr.
Bl a använde mamma ofta indragna måltider som bestraffning. Och jag sammankopplar fortfarande mat med trygghet. Jag glömmer mig fortfarande; jag ber om lov att få äta i mitt eget hem. Eller att få ta något att dricka.
Jag har egentligen aldrig lärt mig att äta ordentligt. Och trots att jag var tunn och hungrig talade mamma nästan dagligen om för mig att jag förmodligen skulle bli kraftig och stor.
Dagen då vågen visade att jag gått upp till 40 kilo är fastetsad i mitt minne.
Mamma kunde inte sluta att håna mig.
…jag tror att jag var 9-10 år gammal. Och jag var redan över medellängd. Vilken skam jag kände.

Jag var ett ”öronbarn”, sades det. Det blev minst en omgång öroninflammation varje år. Jag var livrädd för byggnaden dit jag fick åka. Där stack de i mina öron. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jag blev aldrig tröstad eller omkramad.
Men mormor hjälpte mig med att ta penicillinet. Det var snällt av henne. Hon malde ner det i marmelad, som jag sedan fick på en smörgås.

Jag fick en kram av mamma vid ett tillfälle. När jag var ca 6 år gammal. I vår blåa vardagsrumssoffa på Tornfalksgatan. Då berättade mamma om adoptionen. Alla barnen där vi bodde hade nämligen bjudits på ett kalas – utom jag. Mamma berättade varför det var så. ”Jag var ett barnhemsbarn. Inte ett vanligt barn.”
Jag var mest ledsen över att inte känna att jag ”fick vara med”. En känsla som har funnits där i hela mitt liv.
Jag har alltid känt mig alienerad med min omvärld.

Jag fick sällan smärtlindrande eller febernedsättande av mina föräldrar. Mamma var _mkt_ skeptisk till tabletter och medicin. Det var detsamma som att vara en ”pundare”. Jag kom därför in på akuten några gånger med över 40 graders feber. Mamma nonchalerade mitt tillstånd i det längsta. Det hände att hon örfilade mig; när jag var febrig, sjuk och grinig.

I 8-9 års ålder började jag att gå regelbundet med mamma på kontroller hos en barnprofessor på barnkliniken i Malmö. Jag växte ”alarmerande fort” och han hade långa diagram på väggarna med mina mått och min vikt. Jag fick veta att det talades om att sätta in hormonbehandling när jag kom i puberteten. Detta skrämde mig.
Tack och lov så genomfördes det aldrig.
Minnena som jag har av  dessa år av oändliga besök är suddiga. Ingen information delgavs mig. Jag har bara minnen av det jag överhörde de vuxna emellan. Och så har jag minnesbilder av barnsjukhusets byggnad, med väntrummet precis innanför dörrarna åt höger.

Jag var med om några olyckstillbud som liten. Bland annat föll jag över ett stort leksakståg och en mässingsklocka trycktes in i min vänstra ljumske. Det var vid detta tillfället som min mamma bad dem att nonchalera min gråt och mina skrik när de sydde mig utan bedövning. (Den tog inte som den skulle.)

Min mormor och mamma talade ofta negativt om mig. De tänkte nog inte på vilken effekt det har på barn att ständigt få höra vuxna tala nedsättande om dem.  ”Jag var ett ”pjalligt” och överkänsligt  barn. (Eftersom jag hade allmänt dålig hälsa.) De brukade tala om för mig att det var tydliga tecken på att jag var av sämre sort. Jag var inte som andra. Jag hade haft tur som inte var inlåst på anstalt. ”Där brukade barn som jag hamna. Och om jag inte passade mig så skulle de placera mig där!” Alltid dessa hot. Varje dag. År ut och år in.
Jag började drömma om att mamma dog. Och jag började snart att  fantisera om självmord. I mina drömmar var det vackert och fridfullt med döden. Jag hade inte ens fyllt 10 år.

Att inte få hjälp hemma med smärtstillande  var ett stort problem när jag fick min mens vid 12-års ålder.
Jag ordnade med det på egen hand (ibland) med hjälp av skolsjuksystern.

Egendomligt nog initierade min mamma att jag fick p-piller redan vid 13 års ålder. Hon sade att det var något jag behövde! Jag var en hora och ett horbarn. Hon förväntade sig att jag var sexuellt aktiv redan då. Och därför ordnades tabletterna. Till läkaren sa hon att det var p g a mina menssmärtor. Jag vet inte vilket som var hennes sanning. Men jag vet att när de första indikationerna på ett hiv-virus blev omskrivet i dagstidningen så sa hon i klartext att jag var i riskzonen. Då var jag 14 eller 15 år. Vi satt vid köksbordet och jag har bilden kristallklar i mitt minne.

Mina magsmärtor blev värre för varje år. I mellanstadiet slogs och sparkades jag i mellangärdet av tre killar i min klass. Det skedde oftast på eftermiddagarna, och nästan dagligen. Det brukade sluta med att jag stöp i golvet. Ingen märkte någonsin något. 
Det ironiska i hela helvetet var att  jag tvingades att sitta bredvid den ena killen på lektionerna. Han behövde ”stöd” av någon som hade lättare för skolarbetet…  Jari, Rodolfo och Ivar kommer alltid att finnas med mig.
Jag vet att Rodolfo har dött av en överdos. Förhoppningsvis lever de andra två inte heller längre.

Jag mobbades (och slogs) även av ett tjejgäng vid den här tiden. Fläskläppar och annat gick mina föräldrar förbi. Men när min cykel sparkades sönder tog det hus i helsike. Pappa var i kontakt med studierektorn på skolan vid flera tillfällen. Inget förändrades för mig.
Tjejgänget blev jag inte av med förrän jag skulle börja i  gymnasiet.
Två andra grupperingar av killar mobbade mig i högstadiet.
De gjorde narr av min magra kropp. ( Nä just det; jag var ju fet…Ursäkta mamma!) Och jag talade konstigt. Jag hade ingen utpräglad Malmö-dialekt.
Jag hade många öknamn.
Många dagar visste jag inte om jag ville gå hem eller om jag skulle stanna kvar i skolan.
Det var som att välja mellan pest och kolera.

Min mormor tog med mig till Slottsstadens Läkarhus när jag gick i åttande klass.
Efter mer än tio år av magsmärtor.
Läkaren konstaterade att jag hade en ganska elak magkatarr. Men han kunde inte finna orsaken.
Jag var ju en mönsterelev. Och jag kom från goda familjeförhållanden.
Om inte mormor hade grävt sina naglar så djupt in i min arm så hade jag kanske vågat berätta sanningen.

Jag begrep ärligt talat inte riktigt själv varför jag var ett så svagt och sjukligt barn.
Det tog mig ytterligare mer än tio år innan jag förstod sambanden.
Skammen försvinner nog aldrig.

Jag började hosta riktigt illa någon gång under mellanstadiet. Hostan var intensiv. Den var värst under nätterna på vinterhalvåret. Mamma skällde och skällde på mig. ”Var tyst! Sluta hosta! Håll oss inte vakna!”
Jag önskar att jag hade kunnat sluta. Hostan tog så mycket kraft ur kroppen. Och jag tror att jag vet orsaken till varför den var så svår. Jag har talat med läkare om det och de instämmer att det kan finnas en stark koppling.
Det var nämligen så att jag efter all träning under veckorna var tvungen att byta om i vårt iskalla garage. Så genomsvettig av träning och nedkyld under cykelturerna hemåt var jag tvungen att ta av mig inpå bara kroppen – oavsett årstid. Detta utökades senare att även handla om att vissa kläder som mamma inte gillade (som jag köpte för egna pengar= skit ) Jag var tvungen att ha dem i ett skåp i garaget. Och på morgnarna innan skolan fick jag tassa ut i bara underkläderna och ta på mig kalla och en smula fuktiga kläder. Kläder som skulle hålla mig varm en hel dag i skolan…
Detta gjorde så klart att jag frös konstant.

Mina kalla händer störde mamma. Ibland blev hon så arg av att jag frös och huttrade att hon satte på badrumskranen tills vattnet var riktigt, riktigt hett; sedan fick jag ställa mig med händerna under vattnet tills hon var nöjd. Det var otroligt smärtsamt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Detta var den första delen av det som skall skickas iväg.

För att dra gårdagens lilla historia på ett par meningar:
Min bäste vän är på väg ner till sin syster. Det är akut! Det är riktigt illa.
När jag frågar vad det är som står på svarar Fredisco-mannen:
”Det är jättehemskt! Lotta har fått virus!”
Åh nej! Tänker jag.
Högt säger jag att jag hoppas att det inte är så allvarligt som det låter på F:s röst.
Jo, det är det! Det är ytterst allvarligt!
Sedan pratar han på om hur förrädiskt väglaget är på vägen ner till Näset. Hur det sinkar hans akuta
ärende.

Jag uppmanar honom att ta det försiktgt.
”Jag har ju också ett virus. Ett envist ett. Och det sista man behöver när man är slut och sjuk är att
nära anhöriga kör som tokar och tar livet av sig.”
Säger jag med en trött, men medkännande, röst.
”Hon klarar sig säkert fast du kör mer försiktigt och det får ta lite längre tid…”
(Halkan i Skåne är aldrig värd att underskattas.)

Då kommer explosionen.
”Har du också virus?!!”
”Vad har du för virus? Det har du inte sagt något om!”
”Men F, jag har ju berättat att jag har haft ett virus sedan nästan tre veckor tillbaka! Det är därför
jag har denna j-a hosta som håller mig vaken om nätterna! Jag har ju inte sovit ordentligt på minst
fjorton nätter.”
Tystnad.
Sedan: ”Jahaa! Är det ett sånt virus du menar? Nä, jag ska fixa Lottas dator. Den har fått ett besvärligt virus.”

Verkligheten är så hysteriskt rolig ibland.

Varje morgon har jag den stora glädjen att kunna få se det här sceneriet utanför vårt sovrumsfönter.
Åt öster kan jag ligga ner i sängen och se en fantastisk Disney-vy från kudden. Ställer jag mig upp så blir det sådana här bilder.
Titta och bli lika glad som jag!

Satt och slözappade mellan tv-kanalerna och sladdade in på reprisen av gårdagens melodifestival. Tur nog så kom jag in precis när det var dags för pausunderhållningen, Blue man group. Ironiskt att det enda intressanta stycket framförs under pausunderhållningen. Påminner om situationen i fjol när Tingeling blev mer uppmärksammad och nerladdad än vilken låt det nu var som vann.

Mer slagverk i schlagern!