~ Tallman & Silkstockings ~

…”You stumble in my footsteps”

Texten härnedan kommer jag att skicka in till en tidning. Jag hoppas kunna starta
en diskussion om utsatthet.
För de som inte vill veta så rekommenderar jag att ni slutar att läsa här. [ !!]
 

Det är väldigt viktigt för mig att få tala om bakgrunden till mitt inre helvete.
Och jag tror att jag skulle kunna göra nytta genom t ex föreläsningar för elever och lärare.
Jag är absolut inte ensam om mina upplevelser, det inser jag.

Och om jag kan hjälpa någon att 
slippa samma helvete, så skulle det kännas otroligt värdefullt!
Om några veckor påbörjar jag ännu en lång period av terapi.
Jag satsar allt på att bli fri all plåga i själen.
Min terapeut är entusiastisk över vårt samarbete.

”Det är inte ofta man får möjligheten att arbeta med någon med din bakgrund. Livslängden på
människor med din livserfarenhet är oftast tragiskt kort. Du har tagit dig så här långt.”

Jag tycker inte alls att hon var otrevlig. Hon sa som det var.
Jag önskar att fler människor vågade säga som det är.
”Tell it like it is!” Som Dr Phil brukar säga till sina gäster.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
*********************************

Jag var två år när jag bortadopterades. Hur min hälsa var under spädbarnsåren har jag ingen aning om. Men under min uppväxt drabbades jag av i stort sett alla barnsjukdomar som ”finns på kartan”. Jag verkade att ha ett svagt immunförsvar redan då.
En annan tråkig detalj var att jag redan som mycket liten äcklades av ”farbröder”. Varför vet jag inte. Men det var starka känslor. Jag blev väldigt orolig och illamående i närheten av män. Speciellt män som luktade av alkohol. Det gällde både främlingar och släktingar. Jag var helt enkelt otrygg.

Jag har haft ont i magen så långt tillbaka jag kan minnas. Kramper som har gjort att jag bara har kunnat ligga i fosterställning. Det störde mamma och gav henne anledning att stänga dörren om mig och nonchalera problemet.
Det kan finnas många olika förklaringar till att det  kom att bli en kronisk magkatarr.
Bl a använde mamma ofta indragna måltider som bestraffning. Och jag sammankopplar fortfarande mat med trygghet. Jag glömmer mig fortfarande; jag ber om lov att få äta i mitt eget hem. Eller att få ta något att dricka.
Jag har egentligen aldrig lärt mig att äta ordentligt. Och trots att jag var tunn och hungrig talade mamma nästan dagligen om för mig att jag förmodligen skulle bli kraftig och stor.
Dagen då vågen visade att jag gått upp till 40 kilo är fastetsad i mitt minne.
Mamma kunde inte sluta att håna mig.
…jag tror att jag var 9-10 år gammal. Och jag var redan över medellängd. Vilken skam jag kände.

Jag var ett ”öronbarn”, sades det. Det blev minst en omgång öroninflammation varje år. Jag var livrädd för byggnaden dit jag fick åka. Där stack de i mina öron. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jag blev aldrig tröstad eller omkramad.
Men mormor hjälpte mig med att ta penicillinet. Det var snällt av henne. Hon malde ner det i marmelad, som jag sedan fick på en smörgås.

Jag fick en kram av mamma vid ett tillfälle. När jag var ca 6 år gammal. I vår blåa vardagsrumssoffa på Tornfalksgatan. Då berättade mamma om adoptionen. Alla barnen där vi bodde hade nämligen bjudits på ett kalas – utom jag. Mamma berättade varför det var så. ”Jag var ett barnhemsbarn. Inte ett vanligt barn.”
Jag var mest ledsen över att inte känna att jag ”fick vara med”. En känsla som har funnits där i hela mitt liv.
Jag har alltid känt mig alienerad med min omvärld.

Jag fick sällan smärtlindrande eller febernedsättande av mina föräldrar. Mamma var _mkt_ skeptisk till tabletter och medicin. Det var detsamma som att vara en ”pundare”. Jag kom därför in på akuten några gånger med över 40 graders feber. Mamma nonchalerade mitt tillstånd i det längsta. Det hände att hon örfilade mig; när jag var febrig, sjuk och grinig.

I 8-9 års ålder började jag att gå regelbundet med mamma på kontroller hos en barnprofessor på barnkliniken i Malmö. Jag växte ”alarmerande fort” och han hade långa diagram på väggarna med mina mått och min vikt. Jag fick veta att det talades om att sätta in hormonbehandling när jag kom i puberteten. Detta skrämde mig.
Tack och lov så genomfördes det aldrig.
Minnena som jag har av  dessa år av oändliga besök är suddiga. Ingen information delgavs mig. Jag har bara minnen av det jag överhörde de vuxna emellan. Och så har jag minnesbilder av barnsjukhusets byggnad, med väntrummet precis innanför dörrarna åt höger.

Jag var med om några olyckstillbud som liten. Bland annat föll jag över ett stort leksakståg och en mässingsklocka trycktes in i min vänstra ljumske. Det var vid detta tillfället som min mamma bad dem att nonchalera min gråt och mina skrik när de sydde mig utan bedövning. (Den tog inte som den skulle.)

Min mormor och mamma talade ofta negativt om mig. De tänkte nog inte på vilken effekt det har på barn att ständigt få höra vuxna tala nedsättande om dem.  ”Jag var ett ”pjalligt” och överkänsligt  barn. (Eftersom jag hade allmänt dålig hälsa.) De brukade tala om för mig att det var tydliga tecken på att jag var av sämre sort. Jag var inte som andra. Jag hade haft tur som inte var inlåst på anstalt. ”Där brukade barn som jag hamna. Och om jag inte passade mig så skulle de placera mig där!” Alltid dessa hot. Varje dag. År ut och år in.
Jag började drömma om att mamma dog. Och jag började snart att  fantisera om självmord. I mina drömmar var det vackert och fridfullt med döden. Jag hade inte ens fyllt 10 år.

Att inte få hjälp hemma med smärtstillande  var ett stort problem när jag fick min mens vid 12-års ålder.
Jag ordnade med det på egen hand (ibland) med hjälp av skolsjuksystern.

Egendomligt nog initierade min mamma att jag fick p-piller redan vid 13 års ålder. Hon sade att det var något jag behövde! Jag var en hora och ett horbarn. Hon förväntade sig att jag var sexuellt aktiv redan då. Och därför ordnades tabletterna. Till läkaren sa hon att det var p g a mina menssmärtor. Jag vet inte vilket som var hennes sanning. Men jag vet att när de första indikationerna på ett hiv-virus blev omskrivet i dagstidningen så sa hon i klartext att jag var i riskzonen. Då var jag 14 eller 15 år. Vi satt vid köksbordet och jag har bilden kristallklar i mitt minne.

Mina magsmärtor blev värre för varje år. I mellanstadiet slogs och sparkades jag i mellangärdet av tre killar i min klass. Det skedde oftast på eftermiddagarna, och nästan dagligen. Det brukade sluta med att jag stöp i golvet. Ingen märkte någonsin något. 
Det ironiska i hela helvetet var att  jag tvingades att sitta bredvid den ena killen på lektionerna. Han behövde ”stöd” av någon som hade lättare för skolarbetet…  Jari, Rodolfo och Ivar kommer alltid att finnas med mig.
Jag vet att Rodolfo har dött av en överdos. Förhoppningsvis lever de andra två inte heller längre.

Jag mobbades (och slogs) även av ett tjejgäng vid den här tiden. Fläskläppar och annat gick mina föräldrar förbi. Men när min cykel sparkades sönder tog det hus i helsike. Pappa var i kontakt med studierektorn på skolan vid flera tillfällen. Inget förändrades för mig.
Tjejgänget blev jag inte av med förrän jag skulle börja i  gymnasiet.
Två andra grupperingar av killar mobbade mig i högstadiet.
De gjorde narr av min magra kropp. ( Nä just det; jag var ju fet…Ursäkta mamma!) Och jag talade konstigt. Jag hade ingen utpräglad Malmö-dialekt.
Jag hade många öknamn.
Många dagar visste jag inte om jag ville gå hem eller om jag skulle stanna kvar i skolan.
Det var som att välja mellan pest och kolera.

Min mormor tog med mig till Slottsstadens Läkarhus när jag gick i åttande klass.
Efter mer än tio år av magsmärtor.
Läkaren konstaterade att jag hade en ganska elak magkatarr. Men han kunde inte finna orsaken.
Jag var ju en mönsterelev. Och jag kom från goda familjeförhållanden.
Om inte mormor hade grävt sina naglar så djupt in i min arm så hade jag kanske vågat berätta sanningen.

Jag begrep ärligt talat inte riktigt själv varför jag var ett så svagt och sjukligt barn.
Det tog mig ytterligare mer än tio år innan jag förstod sambanden.
Skammen försvinner nog aldrig.

Jag började hosta riktigt illa någon gång under mellanstadiet. Hostan var intensiv. Den var värst under nätterna på vinterhalvåret. Mamma skällde och skällde på mig. ”Var tyst! Sluta hosta! Håll oss inte vakna!”
Jag önskar att jag hade kunnat sluta. Hostan tog så mycket kraft ur kroppen. Och jag tror att jag vet orsaken till varför den var så svår. Jag har talat med läkare om det och de instämmer att det kan finnas en stark koppling.
Det var nämligen så att jag efter all träning under veckorna var tvungen att byta om i vårt iskalla garage. Så genomsvettig av träning och nedkyld under cykelturerna hemåt var jag tvungen att ta av mig inpå bara kroppen – oavsett årstid. Detta utökades senare att även handla om att vissa kläder som mamma inte gillade (som jag köpte för egna pengar= skit ) Jag var tvungen att ha dem i ett skåp i garaget. Och på morgnarna innan skolan fick jag tassa ut i bara underkläderna och ta på mig kalla och en smula fuktiga kläder. Kläder som skulle hålla mig varm en hel dag i skolan…
Detta gjorde så klart att jag frös konstant.

Mina kalla händer störde mamma. Ibland blev hon så arg av att jag frös och huttrade att hon satte på badrumskranen tills vattnet var riktigt, riktigt hett; sedan fick jag ställa mig med händerna under vattnet tills hon var nöjd. Det var otroligt smärtsamt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Detta var den första delen av det som skall skickas iväg.

En rubrik jag absolut aldrig, aldrig trodde att jag skulle skriva!

Men nu är det gjort.
Snön är nämligen något som jag har börjat att älska.
Den är så vacker i sig själv. Den gör allt annat vackrare i sig.
Den förhöjer allt den vidrör.

Den kommer ibland bara som puder. Lite smått.
Kanske stannar den några dagar.
Då börjar jag att längta.
Sedan en morgon vaknar jag av att det är ”bolligt” ute.
Runda, vackra och vita former.
En decimeter i taget och helt plötsligt är allt förvandlat.

Det är omöjligt att låta bli att vilja gräva i snön med
fingrarna. Det värker av kylan, men det är det värt!
Här ute på landet blir snön inte svart och grå som i t ex Malmö.
Här är den nästan lika bländande vacker från dag ett som till slutet av säsongen.
Ibland inbäddad i gråa och mörka skyar.
Och ibland som tusentals solreflektorer och allt blir overkligt ljust.

Upplevelsen är precis lika magisk som när jag var barn.
De vintrarna som verkligen blev vita av snö i Skåne var fantastiska de med.
Längdskidåkning på schemat. Utförsåkning på sportlovet; i alperna.
Jag brukade promenera omkring ensam hemma bakom bostadsområdet.
I min vita och dimmiga sagovärld.

När termometern ligger runt och strax över tjugo grader minus då gör det ont
i ansiktet. Jag drar ner mössan så långt det går. Hundarna tycker att kylan
är obehaglig; men det är lätt att distrahera dem. Culto och Freja springer, undersöker,
följer spår och försöker att krafsa fram spännande små djur under snötäcket.
Det är så enormt roligt att se dem!
Jag skrattar och de viftar ofta på svansarna.
Henrik skrattar åt oss allihopa. På ett snällt sätt.

Han visste nog att jag skulle känna så efter att ha bott häruppe ett tag.
Men jag behövde upptäcka det själv.

God fortsättning på er alla!

Just nu hatar jag intensivt.
*svansen piskar bakom min rygg*
Jag väljer att skriva hata eftersom det är precis så jag känner.
Det är varken avsky eller avsmak; det är rent och skärt hat.
Jag tänker sluta med snälla omskrivningar.
Det är hög tid att säga som det är!

Jag hatar att bli inkorrekt behandlad av folk som har serviceyrken!
Det spelar ingen roll vilken servicekategori dessa ”missfoster” tillhör.
Likt ”asociala bomber” i taskig mänsklig förklädnad står de att finna i de flesta butiker, banker
och postkontor mm. De är redo att brisera i ansiktet på varje individ som råkar komma
vid fel tillfälle…
Serviceyrken? Jo, visst kallas det väl det. Om det är nödvändigt.
Men stör helst inte med frågor! Be inte om hjälp! Och förvänta er ingen vänlighet!

Deras  sociala inkompetens gör mig förblindad av raseri.
Tack och lov händer det inte incidenter varje gång jag tar mig utanför min dörr.
Men det händer tillräckligt ofta för att det skall kännas som en
utdragen moralisk prövning varje gång.
*hornen växer*

Matfors i ICA.
Jag ska hämta ut ett paket. Det är postförskott, så jag tänker betala med mitt kort.
Tidpunkten är inte den bästa. Det är stressigt och butiken är full av kunder.
Men jag väntar lugnt på personal. Jag är inte en person som stressar i första taget.
Slutligen dyker det upp en kvinna.
När jag ska dra mitt kort i kortläsaren så vänder hon maskinen bort från mig, sliter
mitt betalkort ur min hand(!) utan ett ord och stoppar in det med kortändan i
den lilla lådan. ”Du ska använda ”chipset”!” Säger hon snörpigt, utan att klara av att 
skapa ögonkontakt med mig.
”Du kunde ha talat om att det var ”chip’et” jag skulle använda!” Säger jag till henne.
(Gud, vad jag hatar när folk säger chips på det viset. Som om hela deras liv handlade om att rulla
runt i en ”Estrella”-påse. F-n! )
”Jag tycker att det är riktigt otrevligt av dig att bara rycka mitt kort ur handen på mig. Det är
en värdehandling och du har ingen rätt att göra på det viset.” Jag försöker att fånga hennes blick.
Denna menlösa kvinna utan stil. Hon sluddrar något om att hon kanske skulle ha gjort annorlunda.
”Jag vill inte slå min kod med panelen mot dig.” Säger jag. ”Det känns inte rätt. Jag vill gärna
kunna slå min kod skyddat.” Lite ohörbart mummel från kvinnan. Men hon vänder maskinen mot mig.
Tick, tock… köpet avslås. Jag hinner se att det inte gick att få kontakt med min bank, sedan hör jag:
”Det kanske inte fanns pengar på kontot?!”
Spefullheten i rösten går inte att dölja. Din kärringjä-el, tänker jag.
Utan att låtsas om hennes taskiga attityd sätter jag in kortet igen och ber henne att upprepa åtgärden.
Den här gången tar det lite längre tid, men köpet godkänns, såklart.
Jag tackar och tar mina saker och går.

Resultatet blir: postkontoret på ICA i Matfors – 1 sur silkesstrumpa
                                      postkontoret på ICA i Stöde – 3 glada silksesstrumpor

Vilken vecka.
Att kastas från ytterligheter av sorg och smärta till dess motsats.
Omtumlande för oss båda och för många människor som vi håller som viktiga
och kära för oss.
Vi är ändå relativt härdade i just emotionellt kaos.
Men ibland tar hjärtat så stora känslofyllda kliv att man tappar andan.
Så många tårar. Av både sorg och glädje.
Och det är ju just det som är så underbart med livet, eller hur?
Att vi upplever allt. Och att vi därmed också kan uppskatta saker och ting
på ett nyanserat sätt. Det blir aldrig tråkigt och förutsägbart.
Av sorgen finner vi kraften att ta oss upp och vidare, och kan därför
ofta uppleva glädjen så detaljrikt och intensivt.

Vi stod mitt emot varandra i Sundsvalls Gustav Adolfs kyrka.
Klockan var tre på eftermiddagen denna onsdag den 9/9 2009.
Vi blev man och hustru, inför Gud och hans förkunnare och en liten
skara av nära och kära.
En mycket finstämd stund som var otroligt varm och full av koncentration,
för att inte börja skratta…
Både jag och H erkände efteråt i bilen att vi hade haft problem med att hålla upp
allvarsamma miner under minuterna då vi avlade våra löften till varandra.
Vi kände oss så otroligt glada och fnissiga!
Skrattet bubblade inom oss båda. Vilken dag!
Tänk att vi nådde hit. Vilken lycka.

Ceremonin ägde rum i vänstra hörnet inne i kyrkan; under tavlan av Beijer.
Efteråt hade vi en fullkomligt underbar bjudning hemma hos Henriks föräldrar!
Vad otroligt fint de hade förberett! Det var perfekt!
Och tänk så många som lyckönskade oss! Tack snälla!

Vi är så lyckliga över dagen vi fick och att ni ville dela den med oss.
Tusen varma kramar till två otroliga festfixare! (Kan vi få en privatkurs…? *ler stort*)
På tal om proffs….
Det bidde inte så många foton, med vår kamera.
Men vi kommer att ta bilder med fotograf när vi har ordnat med lite
annat först.

Våra töser tog den här bilden på vägen ut ur kyrkan.
Visst har de talang!! *kärlek*

Det går inte att finna mening i allt som sker.
Jag sörjer med, och tänker på, alla som förlorade sin man och sin far idag.
Hela dagen har gått mig om intet.
Det är suddigt.
Och skräcken över att döden kanske fortfarande hänger sig kvar finns.
Jag ber för att du ska bli bra R.
Och jag ber för alla er som har förlorat B-O idag.
Mig själv inräknat.

Bokenäs i mitt hjärta.
B-M, jag omfamnar dig i mina tankar.
Du starka och vackra kvinna och förebild.
Det finns mycket kärlek omkring dig!

Foto & edit: jag

Det var en gång en ung flicka som fick ett syskon.
En lillebror såg dagens ljus den 12 Juni 1979.
Hon var inte fyllda elva år när han föddes.
Flickan fick besöka sin lillebror på BB tillsammans med sin pappa.
Mamma och son bodde i ett litet rum på gaveln som vätter
mot Ö/N/H-avdelningen på UMAS.
Mammans graviditet hade varit höljd i dunkel för henne.
Men den måste ju ha ägt rum.
Tänk som livet kan spela en spratt!

Flickan uppfattar glädjen och är glad för sin mammas skull.
Inom sig hoppas hon att livet ska bli lättare att leva nu när
föräldrarna äntligen har fått ett eget barn!
”Äntligen någon som är lik mig.” Tänkte mamman.
”Nu behöver jag inte skämmas mer.”
”Men den där blonda, långa, äckliga flickan som vi adopterade finns ju kvar,
förstås. Jag har låtit henne veta i snart sex år att jag ångrade adoptionen.
Men ändå är hon kvar här dag efter dag?!”
Vilken tur att mamman vet att alltid hålla flickans dörr stängd.
Då störs man varken av ljud eller synintryck.
Man kan leva som om familjen såg annorlunda ut.
Tänk som livet kan spela en spratt!

”Du ska vara inne på ditt rum när du är här!”

”Detta är inte ditt hem. Du är inte välkommen här. Men vi har inget val.”

”Du är bara ett enda stort besvär. En enorm börda och belastning för oss!”

”Håll dig undan! Gå in på ditt rum och kom inte ut förrän jag ger dig tillåtelse!”

Dagarna blir veckor och veckorna förvandlas till år…
Flickan får aldrig lära känna sin vackra och mörkhåriga lillebror.
Han, han är ett riktigt barn och får därför komma och gå som han vill.
Ibland kommer han in till flickan – söker hennes uppmärksamhet.
Han häller ut alla hennes Alga-spel på golvet.
Han söker en reaktion!
Han söker kontakt med flickan han inte vet något om.
Hon heter Ulrika.
Han heter Karl-Adam.
De bor vägg i vägg under sju år. Utan riktig kontakt.
Tänk som livet kan spela en spratt!

Flickan  plockar undan efter sin bror, och mamman drar snabbt och bryskt
igen dörren bakom sig och sonen.

/Storasyster Ulrika Viktoria Claesson

När jag vaknade igår så hade jag absolut inte bestämt mig för att våga att lyfta på locket till min ”skam”. Min bakgrund. Mitt helvete.
Det ligger så ordentligt stängt större delen av dygnet i en pansarlåda med tusentals lås och kedjor kring sig. På botten av ett mörkt hål fyllt av svart, läskigt vatten.
Och det är så jag vill ha det; utom när jag måste arbeta med det. Men det är något som jag gör i sällskap med någon som kan skydda mig och styra mig ifrån det hemska, när det behövs.
Alla andra tider på dygnet har jag strategier för att leva så lugnt och bra som möjligt. Det är bara i ytterst pressande och för mig ovanliga situationer som jag ibland bryter ihop och upplever smärtan utan skydd.

Men igår morse blev jag på sätt och vis tvungen att öppna upp en liten, liten smula eftersom jag hade jagats av nya mardrömmar under natten. Det första jag gjorde när jag vaknade var att fråga Henrik om några saker. Mardrömmen gjorde mig ledsen och förvirrad.

Det allra mest otäcka för mig är människor vars agerande jag inte förstår.
Människor som är negativa, fördomsfulla eller rent ut sagt elaka. De som kanske inte har fått speciellt mycket ödmjukhet, respektfullhet, omvårdande handlingar och vänlighet med sig när de växte upp.
Precis som jag…!? *ler*
Men för somliga av oss blir det extra viktigt att visa kärlek mot omvärlden p g a vår egen bristande erfarenhet! För andra människor kan det innebära att man vill slå ut mot sin omgivning, göra illa och sänka andra. ”Varför ska de få må bra om inte jag gör det?”
Det är nog inte ett val av livssyn och människosyn som man kan styra över, tror jag.

Några foton på en kvinna som jag inte kände igen var det som gav mig mardrömmar.
Tydligen en person som jag har fått minnesluckor av tidigare. Det är något som drabbar mig fortfarande när jag upplever obehagliga men bekanta och skrämmande situationer.
(Skrämmande för mig, alltså.)
Så dagen började med förvirring och det var därför jag beslöt mig för att börja att skriva på det som jag behöver få ur mig.

Jag börjar med att lägga in en bild på den jag var då.
Ulrika, tretton år gammal. På Hermodsdalsskolan i Malmö.
En rädd tjej med ett desperat behov av att vara alla vuxna till lags.
Jag  gick under namnet ”Plankan” p g a en längd på 175-179 cm och en vikt som låg mellan 40-55 kilo under de tre åren på högstadiet. Min pubertet gick lite åt helvete. Fram och tillbaka. När jag var 14 år konstaterades kronisk magkatarr. Då hade jag haft magsmärtor i tio år. Jag är glad att jag fick läkarhjälp till sist.
Men mormors grepp om min arm är alltjämt färskt i minnet. Hennes vassa naglar när jag tillfrågades av läkaren om min hemsituation.
Jag var duktig och höll masken. Som alltid.

Såhär såg jag ut i åttonde klass.
Pappa köpte mina kläder och mina glasögon. Pappa klippte min lugg.
Håret var så tungt att ha i hästsvans att jag oftast var tillsagd att bära det i en fläta på ryggen. Att det är löst på bilden var en chansning jag tog.
Jag ville känna mig lite mindre ful och tog därför risken att släppa ut håret inför fotograferingen.
Jag visade aldrig min kropp på gymnastiken. Jag bytte om på den lilla toaletten och tvättade mig också där efter motionstimmarna. Jag skämdes så oerhört för att vara ett skelett. Jag kunde räkna mina revben utan att behöva hålla andan. Mina kotor på ryggen stack ut som golfbollar.
Jag använde nästan alltid långärmade tröjor. Mammas klösmärken var inget jag förstod att förklara bort. De röda märkena med torkat blod brukade läka så långsamt, så långsamt.

Jag hade tur som kunde avleda de vuxnas uppmärksamhet från allt det mörka! Jag utmärkte mig i idrott, musik och skolarbete. Jag var kreativ och gjorde en väggmålning i rasthallen. På det viset avledde jag fokus från min sargade och svaga kropp.
För jag tyckte att allt var mitt fel.
Att jag förtjänade det jag upplevde.
Precis så som barn brukar resonera. Se dem!

Och jag talar inte om filmen.

Kärlek för ditt mod! Kärlek för den du är!

Alltid.

På den här gatan verkar inte glädjen frodas.

Känslan är densamma. Det är fortfarande lika stilla, anonymt och fullständigt tomt på mänsklig uppenbarelse. Så här i efterhand kan jag krasst konstatera för mig själv att det inte kunde vara så svårt att dölja missförhållanden i den här omgivningen.

På hörnet brukade jag assistera min grannes son. En väldigt trevlig familj som gav mig mer än de förmodligen kunde ana.
Jag minns att jag alltid längtade efter att bli tillfrågad om lite extraknäck. Och jag minns att jag, när jag var där, fick titta på nya filmer, smaka på goda saker, lyssna på ny bra musik tillsammans med J och att jag blev behandlad med respektfullhet. De talade till mig på ett vänligt och normalt sätt.
Det var förvirrande, men gav mycket glädje.
Tack Tommy och Lena. Jag hoppas att allt är riktigt bra med er alla!

Varje gång jag åker förbi vårt gamla hus och ser de blåa glassiffrorna på fasaden så blandas känslorna.
Det är ganska ironiskt att jag bor på samma gatunummer mer än hundra mil härifrån… Samma tre siffror. Men mer än så håller inte likheterna. Vårt underbara hus, vår skog och vår mark känns så mycket varmare och verkligare än kedjehusfasaderna i denna gråa förort.
Det ser inte ut som om någon bryr sig om trädgården längre.
Jag undrar om Queen Elisabeth-rosorna forfarande växer utanför mina föräldrars sovrum på framsidan. Jag kan inte skymta dem. Allt är så uppväxt och det är svårt att se någon struktur längre.
Pappa var alltid så ordentlig med att sköta om det gröna. Han planerade trädgården väldigt väl.
Vart har hans omsorg tagit vägen?

Känslan jag bär med mig härifrån är ett enda stort frågetecken.
Hur står det egentligen till med de individer som bor här? Vem finns här?

Ja, självklart bryr jag mig om mina äldre föräldrar.
Jag kan inte bara rycka på axlarna och låtsas som att jag inte ser hur det har förändrats.
Föräldrar är ju alltid föräldrar. Eller hur?