~ Tallman & Silkstockings ~

Vi har precis skrattat så att tårarna runnit här i Nedansjö.
En av mina små fixeringar är att leta efter coverlåtar på Spotify. Ramlade över denna pärla. Thunderstruck i tolkning av Mambo Kurt och här

Mambo Kurt på Spotify

‘Den långa vägen ut ur helvetet’ av Marilyn Manson med Neil Strauss presenteras med orden:

Marilyn Manson är en av världens mest kända musiker och performance-artister. Han har miljontals sålda album bakom sig och har fans över hela världen. Men vem är egentligen Marilyn Manson? Det här är boken för alla som undrat vad som är myt och vad som är verklighet om människan Manson och om det finns en tanke bakom hans uppförande? I Den långa vägen ut ur helvetet får vi ta del av hans mörkaste hemligheter och djupaste tankar. Här berättar han om sin vilsna barndom från det att han gick i frikyrklig skola, om mobbning, olycklig kärlek och upptäckten av rockmusiken som senare präglade hans val av livsstil. Läsaren får följa med på en spännande resa från det att han startade sitt första band och gick från en spinkig mobbad tonåring till att bli en världsstjärna.

Intressant och bitvis chockande skildring av Brian Warners (Marilyn Manson) uppväxt och karriär fram till tredje fullängdsalbumet ‘Antichrist Superstar‘. Hans barndom var bitvis knasig men beskrivs inte som extrem. Centralt tycker jag är vilsenheten, att bli accepterad och att passa in. Det går inte att peka på någon enstaka händelse som orsaken till att han blev den han är det var som titeln antyder en lång väg dit. Skrämmande är tycker jag det förakt för andra och däribland sina fans som han visar upp. Mycket av skulden till det kan kanske läggas på de kopiösa mängder knark de tar. Genom hela boken upplever jag att den osäkra lilla killen lyser igenom. Den personen märks kanske starkast i kapitel 9, ‘Reglerna’, där han listar sina levnadsregler. Hela det kapitlet är extremt pubertalt och känns som skrivet av en tonåring som sitter och hittar på och försöker verka häftig. Den positiva bild jag fått av Manson i filmen Bowling for Columbine kommer på skam här. Jag tycker fortfarande att han gör en hel del riktigt bra musik men min respekt för honom som individ finns inte kvar eftersom han aldrig någonsin verkar ta något ansvar för vem han är eller vad han gör.

En oväntad effekt av att läsa den här boken är att jag har börjat lyssna ännu mer på Nine Inch Nails. Trent och Marilyn Manson knarkade och arbetade mycket tillsammans. I boken beskrivs många dumheter de gör tillsammans. Min uppfattning är att Manson till stor del är kvar där och fortsätter att odla den bilden av sig själv. Se bara hans medverkan i Söndagsparty med Filip och Fredrik. Trent å andra sidan har tagit avstånd från drogerna och de senaste åren mycket aktivt arbetat för att intragera med och göra sina fans delaktiga i Nine Inch Nails via hemsidan och sociala medier på Internet. Bland annat så släppte han ett helt album The Slip som gratis nedladdning.

Den långa vägen ut ur helvetet är nog främst intressant för fans att läsa. Andra kan nog välja valfribiografi av en rockmusiker vi gillar de innehåller ungefär samma redogörelser av knark, orgier, misär, turnerande m.m.

Den långa vägen ut ur helvetet får betyget två tallar för att den handlar om musiker jag är intresserad av och texten var underhållande och lättläst.

Koncentration.

David har skrivit i sin blogg om viktiga skivor i hans liv, och han utmanade bl a Henrik att göra samma sak.
Efter massor av funderingar så har jag gjort detsamma. Jag har kortat ner mitt oändliga musikintresse till endast ett fåtal skivor.
Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt att göra så utan att ta sig ungeför halva Atlanten över huvudet. Men jag var sträng mot mig själv och satte som mål att fånga och nämna max fem skivor som har påverkat mitt liv på ett utmärkande starkt och positivt sätt. Fem livsomvälvande album med musik som har lindrat, uppmuntrat och gett mig kraft när jag har behövt det.

Kraftwerk – Radioaktivität
Kraftwerk på Spotify

Jag var knappt tio år gammal när jag hörde den här skivan första gången. (Den släpptes ju 1975;  men jag hörde den inte förrän några år senare.) Bakelitradion på framsidan är så mörk och vacker och jag minns hur LP:n vägde i min påse.
Skivan köpte jag på NK i Malmö. (Tyvärr lades NK ner i Malmö. Men vi har ju alltid haft andra bra affärer för både nytt och begagnat i runda former.)
NK:s stora musikavdelning ”räddade livet på mig” både den gången och andra gånger…
Fram till dess hade jag mest lyssnat på det som spelades på rasterna i skolan.
Hemma var det Taube och klassiskt.
I mitt rum var det tyst.
Men om man hade kikat in bakom den stängda dörren kunde man ha sett mig sitta (i timmar) med hörlurar och lyssna på radion, på kassettband och på min gamla ärvda trägrammofon.
På söndagkvällarna rattade jag in Radio 1 från England och deras topplista. Med mycket brus och än mer tålamod sög jag i mig allt jag aldrig tidigare hade lyssnat på! Det var helt hänförande! En helt ny värld – ett universum – uppenbarade sig!
Visst var det mycket ‘mainstream’.
Men det var _mitt_ andingshål. Och successivt introducerades jag även för musik längre ut på kanterna. Post-punk. Glamrock. Elektronika. New-Wave.

Kraftwerk svepte mig från golvet och har gjort så sedan dess.
Jag kan inte sluta att älska deras musik. Jag njuter av deras ljud.
Och jag förundras över hur de mixar om sina egna gamla låtar och lyckas behålla den unika känslan.
Jag har haft glädjen att möta dem, helt oplanerat, och jag fick inte ur mig många ord. *ler snett*
(Det är nog mest Kraftwerk och Depeche som gör mig lite ’starstruck’.)

Howard Jones – Human’s Lib
Human’s Lib på Spotify

Den här skivan (och hans nästkommande skivor) följde mig som en skugga från högstadiet till gymnasiet och vidare. ”Human’s Lib” släpptes tidigt året 1984.
Jag hörde den första singeln på Radio 1: ”New Song”. Det lät så unikt! Så ljust, glatt och speciellt.
När ”What is love” dök upp här i Sverige så köpte jag plattan. Innan den släpptes hade jag ofta med mig en dålig kassettinspelning med radioupptagning  på mina teckningslektioner. Men konstigt nog så gillade de flesta i klassen den här musiken!?! Även några av de mest inbitna Kiss-fansen… *ler*

Jag får fortfarande tårar i ögonen varje gång jag hör ”Hide and seek”.
Texten är min. Jag är den ensamma varelsen. Jag söker.
Om jag blundar när jag lyssnar på den så förflyttas jag bakåt i tiden. Jag hör vågor och känner doften av hav. Jag sitter ensam i ett hus som mina föräldrar har hyrt, på Jyllands västkust. (Det var ett av deras favorit resmål.)De är på utflykt med lillebror, som alltid. Jag sitter ensam med min musik. Howard Jones musik. Hans vackra röst. Och jag känner mig lite mindre ensam.

Depeche Mode – Songs of fatih and devotion
Songs of Faith and Devotion på Spotify

Jag gör inte Depeche rättvisa genom att bara nämna det här albumet, jag vet.
Med vad i helvete ska man göra när det finns miljoners miljarder saker att skriva om dem?
Alla deras album har sin speciella plats i mitt hjärta, utan tvekan. Men just den här skivan kom in i mitt liv i en period då musiken präglade både mitt arbete, min fritid och min övriga vakna tid.

Jag minns Martin’s hälsning till oss alla på kvällen när vi firade deras tioårsjubileum på Stadt Hamburg i Malmö. Via telefon tackade han för vår uppskattning! Tänk att det var nästan tjugo år sedan? Obeskrivligt! De var ju lika starkt lysande i somras i Parken som allra första gången jag såg dem i Köpenhamn, någon gång runt 85-86.
”Songs of faith and devotion” symboliserar en otroligt destruktiv period för Depeche Mode och speciellt för Dave. Jag stannade själv sällan upp och kände efter hur och var jag befann mig i livet under den tidsperioden. Jag pendlade mellan Malmö och Stockholm. Gick en grafisk utbildning på en ”flashig” skola utan att vara engagerad tillräckligt just då. Hade ett turbulent privatliv med någon som jag alltid har ansett vara en fantastisk musikskribent. Tyvärr har jag ingen aning om hur livets väg såg ut för honom; men resten av folket på tidningen POP ser man ju i många sammanhang fortfarande.
Musik och mörker.
Musik som sänker en i mörker och musik som lyfter en ur mörker.
Depeche Mode har varit på de mörkaste platserna med mig.
”Judas” och ”In your room” är i mina öron två mästerverk, från den här skivan.
Amen.

And One – Nordhausen
Nordhausen Spotify

Steve Naghavi hoppade runt outtröttligt på spelning efter spelning i början på 90-talet. Låtarna var inget vidare i min smak och hans röst hade inte fått sin melodiska klang ännu. Men de blev hyllade på många håll och ett år blev Steve vald till årets poppojke i någon tysk musiktidning och bandet valdes 1991 till årets nykomlingar av tyska musikbranschen.
Jag tyckte mest att han var fånig och divig och jag fångades aldrig av deras musik på den tiden jag var runt med Energy rekords syntband på spelningar i Sverige och i Tyskland. Vi stötte på dem gång på gång.

Men en dag bara lossnade det. Och det var när jag hörde ”Nordhausen”.
Jag blev så glad av den skivan!
Det var i samma veva som jag valde bort min fd man, mitt fd umgänge och helt enkelt flyttade söderut igen. Det första året efter den jätteomställningen så spelade jag denna skiva extremt mycket! (Den släpptes 1997, tror jag.)
Jag inbillar mig att den är såpass bra för att Steve 1) lärde sig att använda sin röst på ett bra och samtidigt kaxigt sätt, och 2) de kanske har nått någon grad av mognad och nått en del insikter, eller rentav kan driva lite med sig själva…?!! *stora ögon*
”Sometimes”, ”Friends in heaven” och den underbara dansplågan ”Panzermensch” bör lyssnas på. Rekommenderas speciellt vid tillfällen då man behöver muntras upp med en ”fot in da häck”!  Översättning: För att få saker och ting gjorda.

Goldfrapp – Black Cherry
Black Cherry på Spotify

Min bästaste vän var den som introducerade mig till detta band; denna vackra och glammiga pop.
Jag tänker på gammal Bowie och en smula Roxy Music när jag hör soundet. Påminns om elegant new-wave.
Samtidigt är det som inget annat jag har hört!
Men på Spotify gör de paralleller till bl a Björk, Robyn och Massive Attack. Och jag kan erkänna att det i mångt och mycket är stämningsfullt som i Massive Attack’s ”Mezzanine”.

Åren efter min olycka var jag ju sängliggande och då kom F med musik i tid och otid. *Tack! Du är en pärla!*
Goldfrapp stod ut ur mängden och fortfarande lyckas Allison’s röst med att ge mig gåshud av välbehag… Jag har följt hennes arbete sedan den här skivan och jag kan beskriva den som en sorts härlig och förväntansfull bakgrundsmusik till det arbete jag gjorde med min kropp under de där åren. Med Freja Tax, F och min kropp var livet fullt. Tiden flöt och jag kämpade.
Jag behövde all styrka att fokusera på att lära mig att gå. Jag lärde mig att skriva igen och kunde börja att använda min dator när jag hade fått opererat min livlösa högerarm.
Utan musiken hade jag förmodligen blivit galen.
Och nu när jag tänker på det; det finns stråk av avslappningsmusik i Goldfrapp’s musikbild. *ler*
Ja, jag behövde det.
Och det har varit roligt att i min tur kunna ge Henrik upplevelsen av att få upptäcka Goldfrapp.
Vi har ju extremt lik smak i mångt och mycket men visst har vi kunnat guida varandra vidare med ny musik. Han har ju t ex fått mig att uppskatta KMFDM..!!  Och jag introducerade And One och Goldfrapp för honom.
Och vår första gemensamma konsert var Laibach.
Det kallar jag kärlek. *Gromit-leende*

Det här är gammalt men jag har nog inte bloggat om det tidigare.

Visst är väl de här låtarna mer än lovligt lika varandra?
Diabolic Scheme – The Hives från 2004
Never Tear Us Apart – INXS från 1987

Lite musik att inleda helgen med. Håll till godo.

Det finns inte ord.
Därför blir det: !!!!!!!!!!!!!

Vi hämtar andan och återkommer med bilder, filmklipp och inlägg.
See ya!

• En spellista med 22 låtar
• varav 5 stycken från nya CDn.
• Strax över 2 timmar på scen
• se ovan: 22-5 = 17 stycken oförglömliga mästerverk extra allt!!
• 44 500 personer körade i varje sång, följde varje rörelse och varje direktiv.
  
• Dave’s röst utan begränsningar – bättre än någonsin! Men, det märktes att det
  togs hänsyn till hans hälsa genom ett större samarbete med Martin i sångerna och något mindre fysiska uttryck än vanligt.
  
• Överhuvudtaget mer känsloladdat från både publik och scen.
• Martin drog igång tunga nya arrangemang i gamla låtar och fick oss att gapa!
  
• …ett avslut med tre inkallningar(!!!) – sista låten en finstämd duett mellan
  Martin och Dave, ensamma längst fram på den utbyggda scengången
• pampigt, värdigt och oförglömligt
  
• enorm värme och kamratskap i raderna på Parken – ölen bjöds det friskt på och alla
  sjöng för full hals och dansade sig svettiga

David har skrivit i sin blogg om viktiga skivor i hans liv och utmanat mig att skriva om skivor som har varit viktiga för mig.

Jag tycker att det är supersvårt att välja ut de viktigaste skivorna. Varför då? Jo därför att de skivor som jag tycker är bäst i världen varierar hela tiden med mitt humör och vad jag är på humör att lyssna på. Men det var bästa skivorna nu gällde det de viktigaste skivorna. Jag har försökt välja ut skivor som antingen har följt med mig länge eller har påverkat min musiksmak mycket, öppnat mina ögon för ny musik.

Iron Maiden – The Number of the Beast
The Number of the beast på Spotify

När jag började forma en egen musiksmak var det här nog en av de allra första skivorna jag skaffade. Jag hade till och med ett ryggmärke med det här skivomslaget på min jeansjacka. Jag lyssnar fortfarande på mycket hårdrock men 80-tals heavy metal känns inte så intressant för mig idag.

Fördjupning: Deep Purple,

ZZ-Top – Afterburner

Det här är en speciell skiva för mig. Jag fick den samma år den släpptes och har aldrig riktigt slutat lyssna på den eller tyckt att den ”blivit” dålig oavsett vilken genre jag har lyssnat på. Idag tycker jag att den är aningen för poppig och föredrar album med ZZ-Top som är mer gitarrfokuserade. Men det är fortfarande ett otroligt starkt album.

Fördjupning: David Bowie, Leather Nun

Front 242 – No Comment

Det var detta album som fick mig att upptäcka den elektroniska musiken. EBM blev den naturliga länken mellan hårdrock och synth. Ett fantastiskt bra album som endast innehåller 6 spår men det är några av de bästa låtar som Front 242 har gjort. Jag säger bara  ”Lovely Day”, ”No Shuffle” och ”Special Forces”. Observera också att jag lagt in bilden på det ursprungliga skivomslaget, inte något av de kräkfula omslagen från nyutgivningarna, de ser ut som ambient-techno-omslag. Ett bra skivomslag skall se ut som skivan låter!

Fördjupning: Laibach, Nitzer Ebb

Kraftwerk – Electric Cafe
Electric Cafe på Spotify

Ännu en skiva som har breddat min musiksmak. Samma kompis som hade No Comment skaffade denna. Först tyckte jag att den var totalt obegriplig men som med alla bra skivor så tar det några lyssningar för dem att sätta sig i medvetandet.

Fördjupning: Yello

Nine Inch Nails – With Teeth
With Teeth på Spotify

Tack vare att ”The hand that feeds” spelades så pass mycket på radion upptäckte jag Nine Inch Nails och den genren. Det är jag mycket glad för. Trent Reznor är en fantastiskt duktig låt och textskrivare samtidigt som han har en mycket bra sångröst. Bra sångare är jätteviktigt för hur jag uppskattar en grupp. Welle:Erdball är ett exempel på ett band som skulle kunna vara hur bra som helst om de bara hade haft en sångare.

Fördjupning: Einstürtzende Neubauten, Peace, Love and Pitbulls

Nu är det nedräkning till resan söderöver.
*tick tock* *tick tock*…

Bara ca sex veckor kvar.

Jag har så många tankar i huvudet! Och jag hör beat från det mesta av det bästa ringande i öronen varje vaken minut.
Till och med när jag är ute och drar upp brännässlor med grova rotsystem och svettas floder över mitt osminkade ansikte; även då kommer intron, basgångar och stämsång in i tankarna.
Det går inte att avhysa låtarna. Jag kommer ständigt på mig själv med att gå och nynna på alla klassiker. De poppar upp.
I förra veckan gick jag och sjöng ”Little 15″ när jag höll på med gräsmattan under några dagar. Det besynnerliga var att det inte kändes tjatigt. Efter trettio omtagningar…
(Varför Freja höll sig på avstånd kan tala för sig själv.)

”Sounds of the Universe” har gått varm på kvällarna när vi båda sitter i ”kommandocentralen”. Vi har bestämt oss för att lära oss de nya texterna utantill. Ska det va så ska det va! Ingen arenakonsert utan att publiken sjunger med. Basta!

I förrgår diskuterade vi något mycket äldre: ”It’s called a heart”. Varför släpptes den på A-sidan och ”Fly on the windscreen” på B-sidan? Henrik och jag funderade och bollade våra tankar. (Vi kom fram till vår egen lilla teori. Men den förblir vår.)
Vi kände oss också utmanade att leta fram kärlekslåtar ur Depeche’s stora låtkoffert. Med ca 200 släppta låtar borde det väl finnas några riktigt romantiska stordängor, tänkte vi. Lite av detta letande kom efter att Henrik hade läst om D & A och deras letande efter en bröllopslåt från nämnda artister.
Jag älskar t ex ”Judas”. Jag älskar svärtan och skönheten i texten. Lidande, kärlek och religion i en och samma sång. Det är en visa vacker nog att ha på (mitt) bröllop. Men den är ju förvisso inte den mest ”skuttande” och glada.
Martin säger själv att han har skrivit den ultimata Depeche-texten i ”Jezebel” på ”Sounds of the Universe”.
Jag behöver ett par inlyssningar till, helt klart. Sorry, Martin. Den är inte i klass med ”Judas” eller ”In your room”. I mitt tycke.

Avslöjande: Vi satt t o m och hissade ”Pleasure, little treasure” som bröllopstema…
Rullatorerna har sagt sitt!
Boy say go!

Freddy!

Du är världsbäst på många sätt.
Men jag har svårt att komma över det där du berättade om idag.
Precis som du misstänkte att jag skulle ha… *s*

OK. Dags för mig att smälta fakta.

Synthpopens ‘Crême de la crême’.
…som jag aldrig har haft förmånen att se och höra live.
Jag har ”bara” dyrkat dem på håll; sedan början på åttiotalet.

Du din skurk!
Går och ser dem i Köpenhamn, bara sådär.
Med min gymnasiekompis Pär; den enda jag vet som en gång i tiden hade en *
sidolugg värd att nämnas i samma sammanhang som Phil’s.

‘Being Boiled’ som avslutning.
Say NO more!
De närmaste dagarna ska jag bringa lite ordning här i Norrland och
spela massor av HUMAN LEAGUE.
Läs mer om dem och andra bra band på den här engelska nostalgisajten!

DARE!