~ Tallman & Silkstockings ~

Nej jag kommer inte att skriva om det Isländska askmolnet. Vad jag har ‘upptäckt’ som nästan får mig att känna mig lite ‘nyfrälst’ är Datormolnet.

Jag har varit ganska tveksam till att lagra filer på nätet och att använda tjänster som Google Docs. Webmail har jag enbart använt för att kolla min epost när jag inte haft tillgång till min egen dator och Thunderbird alt. Outlook. Varför? Helt enkelt för att jag är ganska så traditionsbunden. Jag tillhör t.ex. en av de sista generationerna som köper skivor i någon större utsträckning. Alltså, för att något skall vara på riktigt vill jag kunna ta på det. Det skall vara riktiga program installerade på min dator.

Tack vare iGoogle och integrationen med Gmail (som även hanterar mina andra pop3-konton), kalender och Google Docs (för ordbehandling, kalkylark etc.) har jag blivit riktigt molnfrälst. Jag har tillgång till den information jag behöver oavsett vart jag är. Det är ingen skillnad om jag är på jobbet, hemma eller på resa.

En tjänst som verkligen gjorde mig glad är Dropbox. Hos Dropbox får jag gratis 2GB lagringsutrymme på nätet. Jag kan få mer utrymme genom att betala eller om jag tipsar andra som väljer att ansluta sig. Det som skiljer Dropbox från andra lagringstjänster på nätet är att om jag installerar en programvara fungerar den som vilken nätverksenhet som helst i utforskaren. Den synkroniserar också automatiskt. En perfekt lösning för mina döttrar som vill kunna komma åt de filer de lagrat i ‘Mina dokument’ oavsett de är hos mig eller hos sin mamma. Givetvis kan man även logga in via http och komma åt filerna från vilken dator som helst.

Mer läsning om molnet:

• Molnet del 1: Ersätt Office med nättjänsterna
• Molnet del 2: Bild och videoredigering
• Molnet del 3: Ersätt operativsystemet
• Molnet del 4: Synka ditt datorliv med Dropbox

To be continued.

Hittade igen ett blogginlägg som blivit liggande så jag skriver det nu.

Ibland dyker det upp skrifter från Arbetsmiljöverket på jobbet. När jag ser de så tänker jag att:

1. Arbetsmiljöverket ser ut att vara en väldigt trevlig arbetsplats. Lite väl trevlig.
2. Hur i h-vete tänker de när de väljer omslagsbilder till sina foldrar?

Det är så otroligt skönt att läsa att andra har samma tankar som jag har om barnuppfostran. Jag har två underbara döttrar på 10 och 13 år. Givetvis vill jag att de skall växa upp till självständiga individer som det skall gå bra för i livet. Det jag kan känna är att så bråttom är det väl inte. Som förälder är en av mina uppgifter att låta dem ta mer ansvar och frigöra sig i ett lämpligt tempo så att de när det är dags kan stå på egna ben.

Eller: Visar skribenten mer än recensionen.

Jag tycker om att läsa musikrecensioner eftersom jag är intresserad av musik och gärna vill få tips på nya musikupplevelser. Olika recensenter skriver på olika sätt. Det är intressant då jag inbillar mig att det säger en hel del om den som skriver.

En del skriver rätt kort och säger inte så mycket mer än en kort beskrivning av skivan och lite kort vad de tycker om den samt ev. vilka låtar som är bäst och sämtst. Det finns de som skriver längre och ger mer jämförande referenser, vilka andra artister låter det här som. Det senare är en stil som kan och har drivits in absurdum av vissa. Där jämför recensenten med så smala och okända referenser som möjligt för att indirekt visa på sin egen kunskap och för att vara exklusiv. Känner du som läser till de refererade banden? Är du ”inne”?

Jag läste idag en recension av Marilyn Mansons senaste skiva The high end of low på Aftonbladets hemsida. Där ger Mattias Kling exempel på en recensent som inte bara har fastnat i referenskarusellen utan också försälskat sig i sina egna formuleringar. Här snackar vi huvudlöst, ska-vi-gifta-oss-i-Las-Vegas-förälskat sig. Frontalaufprall!. Referenserna är i och för sig inte så smala, men de är många på tok för många. Ta t.ex. följande poetiska beskrivning ”I en högst dansvänlig ”Leave a scar” dränks The Killers i absint innan Franz Ferdinand kommer med tändstickorna, medan ”Four rusted horses” bjuder på en bluesliknande gitarrslinga över tyskt marscherande rytmer.” För att inte tala om formuleringen ”låta sig penetreras av Twiggy Ramirez överstyva oljudserektion” som kommer att få mig att dra på mungiporna länge. Här skulle jag vilja fråga hur gammal recensenten egentligen är men det är jag inte intresserad av att veta. Hela texten osar hursomhelst pubertal frigörelse och behov av att hävda sig i stil med ”Jag är minsan starkare än somliga tror”. Eftersom Mattias refererar till inte bara Zigggy Stardust men mer för att han nämner Billy Idol så gissar jag att han är ungefär jämnårig med mig eller äldre. Då borde han ha klarat av svår poet slash skribent på cafe perioden och börjat skriva begripliga texter. 

Hur skivan låter? Ingen aning jag hoppas att den kommer på Spotify snart så att jag kan provlyssna den snart. Singeln ”Eat me, drink me” som nämns i början av texten var i mitt tycket riktigt trist och ointressant. Manson har dock gjort en del riktigt bra låtar tillsammans med Twiggy Ramirez så jag hoppas att det finns några guldkorn på denna skiva. Tills dess är min favoritskiva med Manson den pompösa ”Golden age of grotesque”. Skall man göra den här typen av musik måste man måla med bred pensel och överlåta finliret åt andra genrer.

Marcus Birros krönika i Expressen tycker jag att alla borde läsa.

Han skriver mycket tänkvärt om vad han anser att det betyder att vara man, och vad det absolut inte innebär. Jag kan bara säga att jag håller med honom. Välkommen tillbaka för att läsa mer om mina tankar om att vara man år 2009 senare.