Om man bara letar lite finns det något speciellt att fira varje dag. T.ex. arbetar vi med att påminna alla om att det är Internationella EBM-dagen den 24/2
Idag utropar jag till den internationella Aliendagen eftersom idag är H.R. Gigers födelsedag och det var han som formgav monstret i Alienfilmerna. Artikel på Wired om Giger. Bildspel på wired.
Så ett stort grattis till Giger. Han leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Freja har sovit tungt i natt. Culto också, tror jag.
Imorse så bullade Culto och jag upp oss i sängen med värmemadrassen på medelnivå. Vi mådde toppen. Det enda som störde friden var Frejas högljudda drömmar och snarkande. Jag tror att hon drömde om en mörk främling…
En biffig amstaff-kille på cirka 26 kilo kanske?
En mörk man i Frejas dröm? Goliat i all sin glans!
Vi hade ett efterlängtat besök igår. Anna och Goliat kom över!
Tyvärr har Freja blivit lite osäker och skygg sedan hon förlorade synen för två år sedan; så hon blev bitsk
omedelbums och förvisad till sitt rum. *ler snett*
(Goliat är en dröm att umgås med, men det spelar ingen roll i lilltaxens värld. I hennes hem.)
Jag är så glad att jag fick träffa dig, Anna! Vackra och roliga Anna.
Det måste ha virvlat av känslor i dig när du höll Culto i famnen igen.
Lilla ”Nasen” var precis lika kär i dig som alltid förr…
Du är utan tvekan den mest insiktsfulla och kompetenta hundmänniska jag har mött – och dessutom så
väldigt rolig för oss ”tvåbenta” att träffa. Jag ser fram emot fler besök här ute på landet- att ha dig och Goliat här till sommaren. Bada. Grilla. Låta dem busa i skogen och i omgivningarna.
Culto sitter stolt hos sin allra bästaste första-matte!
Mina tankar spretar åt alla olika håll och det är ganska svårt att skriva idag.
Det var så många starka intryck. På kvällen satt Henrik och jag och summerade våra tankar i soffan,
med Culto som en boll mellan oss. Vi kände oss så glada. Och vi kände oss förundrade.
Tänk att det kan kännas så olika i umgänget med människor man känner.
Du är så positiv Anna. Och det känns så enkelt med dig. Samtidigt som samtalsämnena är ömsom ytliga och ömsom ganska allvarliga.
Med dig kan man prata om allt utan att känna att humöret och styrkan sjunker.
Vi känner oss accepterade. Och ibland blir vi konfunderade … *fnissar* ( Jag syftar på en benämning som du och din vän kallade oss. Vi förstår ingenting. Men vi känner oss glatt förvirrade.)
Konstant bus i nästan fem timmar! Ursäkta suddet. 
…och vart tog koncentrationen vägen nu.
Over and out.
Kram!
I år kommer jag att ställas inför en massa nya utmaningar!
Jag gissar att vi är många som uppskattar att ställas inför utmaningar
och kämpiga övningar här i livet.
Det är mycket ”kick-ass”-känsla inom mig just nu och jag kommer sannolikt
att behöva varje droppe av den.
Jag blev testad och analyserad förra sommaren och under flera månader
gnuggades mina ”små grå” obarmhärtigt.
Det var tufft men häftigt!
Och jag fick klartecken efter många veckor av spänd förväntan.
I mars månad i år kommer vi att påbörja ett samarbete som verkligen känns
hoppfullt. Jag är så förväntansfull!
Jag har lovat mig själv att om jag blir starkare och klokare av vårt arbete, då ska jag
använda mina nya insikter och kunskaper till att sprida lugnet och styrkan vidare,
genom humanitärt hjälparbete.
En fot framför den andra. Ett steg i taget.
En mängd bra, mindre roliga och väldigt speciella saker ägde rum förra året.
Det var ett mäktigt år. Rent känslomässigt.
Jag kände att jag behövde göra en liten sammanställning för min egen skull.
Obs!
Men det finns också något som är av största vikt för några som jag håller mycket av:
Min Hotmail-adress som jag har haft sedan förra århundradet (visst låter det kul?)
finns inte längre!!
Jag har försökt med det mesta utan att lyckas att övertyga Microsoft om att få
hjälp att komma igång med adressenden igen.
Så mina kära!
kaninjakt..bla…bla…snabel-a…h…. is _no_ more! F-n!
Tant Senil lyckades till slut trassla bort sitt lösenord totalt. Allt i min iver att
byta till ett nytt lösen var tredje vecka, som jag uppmanades att göra.
Jag hoppas att ni kan förlåta att jag inte har kontaktat er sedan slutet av November.
Nu ber jag er istället att använda adressen som hör ihop med bloggen:
silkstockings@tallman.se
…där ser H till att jag inte tappar bort mig själv. *ler stort och vansinnigt*
….måste fundera lite.
En rubrik jag absolut aldrig, aldrig trodde att jag skulle skriva!
Men nu är det gjort.
Snön är nämligen något som jag har börjat att älska.
Den är så vacker i sig själv. Den gör allt annat vackrare i sig.
Den förhöjer allt den vidrör.
Den kommer ibland bara som puder. Lite smått.
Kanske stannar den några dagar.
Då börjar jag att längta.
Sedan en morgon vaknar jag av att det är ”bolligt” ute.
Runda, vackra och vita former.
En decimeter i taget och helt plötsligt är allt förvandlat.
Det är omöjligt att låta bli att vilja gräva i snön med
fingrarna. Det värker av kylan, men det är det värt!
Här ute på landet blir snön inte svart och grå som i t ex Malmö.
Här är den nästan lika bländande vacker från dag ett som till slutet av säsongen.
Ibland inbäddad i gråa och mörka skyar.
Och ibland som tusentals solreflektorer och allt blir overkligt ljust.
Upplevelsen är precis lika magisk som när jag var barn.
De vintrarna som verkligen blev vita av snö i Skåne var fantastiska de med.
Längdskidåkning på schemat. Utförsåkning på sportlovet; i alperna.
Jag brukade promenera omkring ensam hemma bakom bostadsområdet.
I min vita och dimmiga sagovärld.
När termometern ligger runt och strax över tjugo grader minus då gör det ont
i ansiktet. Jag drar ner mössan så långt det går. Hundarna tycker att kylan
är obehaglig; men det är lätt att distrahera dem. Culto och Freja springer, undersöker,
följer spår och försöker att krafsa fram spännande små djur under snötäcket.
Det är så enormt roligt att se dem!
Jag skrattar och de viftar ofta på svansarna.
Henrik skrattar åt oss allihopa. På ett snällt sätt.
Han visste nog att jag skulle känna så efter att ha bott häruppe ett tag.
Men jag behövde upptäcka det själv.
God fortsättning på er alla!
Som förälder är jag mycket mån om att ta hand om barnen på bästa sätt. Därför blev jag glad när det damp ner information om att barn under 13 år skall få två doser mot ”Den nya influensan”/grispest/fläskfeber. Jag tycker att det är bra för att minimera risken att barnen blir sjuka eller sprider smitta till sina kamrater. När jag läste igenom meddelandet lite noggrannare blev jag dock förvirrad.
…De allra flesta barn i Västernorrland har nu hunnit få sin första dos av vaccin mot den nya influensan A(H1N1). Enligt de direktiv som gäller skall samtliga barn under 13 år erhålla två doser av vaccinet med minst tre veckors mellanrum…
…Vad innebär det?
En dos av vaccinet bedöms ge ett grundskydd mot den nya influensan. För att få ett skydd som räcker längre är det bra om de som endast erhållit en halv dos av vaccinet (läs barn under 13 år) får vaccinet ytterligare en gång.
Men hallå jag har ju läst genom hela brevet att mina barn har fått 1 (en) dos och att de skall få ytterligare 1 (en) dos senare om de är under 13 år. Varför påstår ni nu att de har fått ½ (halv) dos. Nu är undrar jag om det var en felskrivning som syftar på att de fått hälften av total mängd vaccin (2 doser) eller om barn under 13 år fick halv dos jämfört med vad vuxna fick med hänsyn till lägre kroppsvikt etc. Konspirationsteoretikern inom mig läser att eftersom det är brist på vaccin späddes vaccinet ut och barnen fick hälften av vad de borde ha fått. Det ger ju knappast något skydd, som att äta halv penicillinkur, och det är därför som de skall panikvaccineras igen när det finns mer vaccin.
Blev tipsad om denna kortfilm och vill dela med mig av den till Er.
Det dräller av underbara repliker. Som t.ex. när den ena personen med mycket gäll röst säger ”Jag är väl inte spinkig”.
Enjoy.
Läste Jonas Cramby’s lysande krönikor på Café’s hemsida. Han hade hittat ett youtube-klipp på en kille som verkar ha överskott på självförtroende. Den gode Cramby förklarar också på ett pedagogiskt sätt vad som är fel i videon. 
Enjoy. Jag rekommenderar er att klicka på länken ovan.
‘Den långa vägen ut ur helvetet’ av Marilyn Manson med Neil Strauss presenteras med orden:
Marilyn Manson är en av världens mest kända musiker och performance-artister. Han har miljontals sålda album bakom sig och har fans över hela världen. Men vem är egentligen Marilyn Manson? Det här är boken för alla som undrat vad som är myt och vad som är verklighet om människan Manson och om det finns en tanke bakom hans uppförande? I Den långa vägen ut ur helvetet får vi ta del av hans mörkaste hemligheter och djupaste tankar. Här berättar han om sin vilsna barndom från det att han gick i frikyrklig skola, om mobbning, olycklig kärlek och upptäckten av rockmusiken som senare präglade hans val av livsstil. Läsaren får följa med på en spännande resa från det att han startade sitt första band och gick från en spinkig mobbad tonåring till att bli en världsstjärna.
Intressant och bitvis chockande skildring av Brian Warners (Marilyn Manson) uppväxt och karriär fram till tredje fullängdsalbumet ‘Antichrist Superstar‘. Hans barndom var bitvis knasig men beskrivs inte som extrem. Centralt tycker jag är vilsenheten, att bli accepterad och att passa in. Det går inte att peka på någon enstaka händelse som orsaken till att han blev den han är det var som titeln antyder en lång väg dit. Skrämmande är tycker jag det förakt för andra och däribland sina fans som han visar upp. Mycket av skulden till det kan kanske läggas på de kopiösa mängder knark de tar. Genom hela boken upplever jag att den osäkra lilla killen lyser igenom. Den personen märks kanske starkast i kapitel 9, ‘Reglerna’, där han listar sina levnadsregler. Hela det kapitlet är extremt pubertalt och känns som skrivet av en tonåring som sitter och hittar på och försöker verka häftig. Den positiva bild jag fått av Manson i filmen Bowling for Columbine kommer på skam här. Jag tycker fortfarande att han gör en hel del riktigt bra musik men min respekt för honom som individ finns inte kvar eftersom han aldrig någonsin verkar ta något ansvar för vem han är eller vad han gör.
En oväntad effekt av att läsa den här boken är att jag har börjat lyssna ännu mer på Nine Inch Nails. Trent och Marilyn Manson knarkade och arbetade mycket tillsammans. I boken beskrivs många dumheter de gör tillsammans. Min uppfattning är att Manson till stor del är kvar där och fortsätter att odla den bilden av sig själv. Se bara hans medverkan i Söndagsparty med Filip och Fredrik. Trent å andra sidan har tagit avstånd från drogerna och de senaste åren mycket aktivt arbetat för att intragera med och göra sina fans delaktiga i Nine Inch Nails via hemsidan och sociala medier på Internet. Bland annat så släppte han ett helt album The Slip som gratis nedladdning.
Den långa vägen ut ur helvetet är nog främst intressant för fans att läsa. Andra kan nog välja valfribiografi av en rockmusiker vi gillar de innehåller ungefär samma redogörelser av knark, orgier, misär, turnerande m.m.
Den långa vägen ut ur helvetet får betyget två tallar för att den handlar om musiker jag är intresserad av och texten var underhållande och lättläst.
