Henrik: Skönt att det finns de som fattar.

Mar
9

Jag är otroligt filmintresserad, jag älskar verkligen film. Det är inte så att jag är ett pretto som inte kan se annat än Fassbinder och Herzog tvärtom alla filmer kan vara intressanta och underhållande på sitt eget sätt. En ”skitfilm” som jag med behållning sett många gånger är t.ex. denna.

Just nu är jag så otroligt less på uppståndelsen kring de s.k. Stieg Larssonfilmerna. Kan någon snälla tala om för mig vad som är unikt med dem och varför. Med ett leende kan jag läsa att Jonas Cramby inte heller är så begeistrad i  filmerna. Min förvåning började redan när ‘Män som hatar kvinnor’ slog igen som bok. Jag läste den och kunde konstatera att det var en ordinär deckarhistoria enligt mall 1A. Inget nytt i intrigen, inget speciellt i handlingen inga unika personer. Stilistiskt tyckte jag mest att det var irriterande hur han stannade upp och gav detaljerad information om de datorer som personerna använde, som för att imponera på läsaren men allt annat beskrevs mer kortfattat. Min tolkning var att han själv var imponerad av datorer och därför valde att beskriva det detaljerat. Men varför försöka imponera med detaljer som är ordinära efter något år? Till det kommer de enbart använde Mac-datorer och att jag som PC-kille inte fattade vad som var tufft och inte dessutom verkar han fått en del viktiga fakta om bakfoten. Tom Clancy är ju åtminstone konsekvent i sitt detaljkräkande.

Vidare tycker jag att episoden där Lisbeth Salander blir våldtagen av sin ‘gode man’ och senare hämnas är ett utmärkt exempel på när författare inte kan döda sina älsklingar. Det är en häftig historia och hennes hämnd är i stil med vad de flesta av oss (i alla fall jag) har fantiserat om att göra om vi eller någon oss nära skulle råka ut för något. Men tillför det något till personporträttet eller historian? Svar nej. Lisbeth har ju av många kommit att uppfattas som en stark kvinna som inte tar skit. Om hon är förebilden för dagens flickor/kvinnor är jag allvarligt bekymrad. Både jag och U såg en mycket trasig och rädd kvinna som allra helst bara vill bli lämnad ifred när vi såg filmerna.

Både i filmerna och i böckerna har det kastats in lite sex, mer i böckerna än i filmerna, som för att hålla uppe intresset hos läsaren/tittaren ungefär som i romaner av Bagley och Lustbader. Billigt trick!

Inse att Millennium-filmerna är att jämföras med Beck- och Wallander-filmerna, inte dåliga och inte några mästerverk utan hyfsad svensk kriminalfilm som duger bra en söndagseftermiddag för att citera min arbetskamrat J.

  • Share/Bookmark

Silkstockings: ”Walking in my shoes”

Feb
27

…”You stumble in my footsteps”

Texten härnedan kommer jag att skicka in till en tidning. Jag hoppas kunna starta
en diskussion om utsatthet.
För de som inte vill veta så rekommenderar jag att ni slutar att läsa här. [ !!]
 

Det är väldigt viktigt för mig att få tala om bakgrunden till mitt inre helvete.
Och jag tror att jag skulle kunna göra nytta genom t ex föreläsningar för elever och lärare.
Jag är absolut inte ensam om mina upplevelser, det inser jag.

Och om jag kan hjälpa någon att 
slippa samma helvete, så skulle det kännas otroligt värdefullt!

Om några veckor påbörjar jag ännu en lång period av terapi.
Jag satsar allt på att bli fri all plåga i själen.
Min terapeut är entusiastisk över vårt samarbete.

”Det är inte ofta man får möjligheten att arbeta med någon med din bakgrund. Livslängden på
människor med din livserfarenhet är oftast tragiskt kort. Du har tagit dig så här långt.”

Jag tycker inte alls att hon var otrevlig. Hon sa som det var.
Jag önskar att fler människor vågade säga som det är.
”Tell it like it is!” Som Dr Phil brukar säga till sina gäster.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
*********************************

 

Jag var två år när jag bortadopterades. Hur min hälsa var under spädbarnsåren har jag ingen aning om. Men under min uppväxt drabbades jag av i stort sett alla barnsjukdomar som ”finns på kartan”. Jag verkade att ha ett svagt immunförsvar redan då.
En annan tråkig detalj var att jag redan som mycket liten äcklades av ”farbröder”. Varför vet jag inte. Men det var starka känslor. Jag blev väldigt orolig och illamående i närheten av män. Speciellt män som luktade av alkohol. Det gällde både främlingar och släktingar. Jag var helt enkelt otrygg.

Jag har haft ont i magen så långt tillbaka jag kan minnas. Kramper som har gjort att jag bara har kunnat ligga i fosterställning. Det störde mamma och gav henne anledning att stänga dörren om mig och nonchalera problemet.
Det kan finnas många olika förklaringar till att det  kom att bli en kronisk magkatarr.
Bl a använde mamma ofta indragna måltider som bestraffning. Och jag sammankopplar fortfarande mat med trygghet. Jag glömmer mig fortfarande; jag ber om lov att få äta i mitt eget hem. Eller att få ta något att dricka.
Jag har egentligen aldrig lärt mig att äta ordentligt. Och trots att jag var tunn och hungrig talade mamma nästan dagligen om för mig att jag förmodligen skulle bli kraftig och stor.
Dagen då vågen visade att jag gått upp till 40 kilo är fastetsad i mitt minne.
Mamma kunde inte sluta att håna mig.
…jag tror att jag var 9-10 år gammal. Och jag var redan över medellängd. Vilken skam jag kände.

Jag var ett ”öronbarn”, sades det. Det blev minst en omgång öroninflammation varje år. Jag var livrädd för byggnaden dit jag fick åka. Där stack de i mina öron. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jag blev aldrig tröstad eller omkramad.
Men mormor hjälpte mig med att ta penicillinet. Det var snällt av henne. Hon malde ner det i marmelad, som jag sedan fick på en smörgås.

Jag fick en kram av mamma vid ett tillfälle. När jag var ca 6 år gammal. I vår blåa vardagsrumssoffa på Tornfalksgatan. Då berättade mamma om adoptionen. Alla barnen där vi bodde hade nämligen bjudits på ett kalas – utom jag. Mamma berättade varför det var så. ”Jag var ett barnhemsbarn. Inte ett vanligt barn.”
Jag var mest ledsen över att inte känna att jag ”fick vara med”. En känsla som har funnits där i hela mitt liv.
Jag har alltid känt mig alienerad med min omvärld.

Jag fick sällan smärtlindrande eller febernedsättande av mina föräldrar. Mamma var _mkt_ skeptisk till tabletter och medicin. Det var detsamma som att vara en ”pundare”. Jag kom därför in på akuten några gånger med över 40 graders feber. Mamma nonchalerade mitt tillstånd i det längsta. Det hände att hon örfilade mig; när jag var febrig, sjuk och grinig.

I 8-9 års ålder började jag att gå regelbundet med mamma på kontroller hos en barnprofessor på barnkliniken i Malmö. Jag växte ”alarmerande fort” och han hade långa diagram på väggarna med mina mått och min vikt. Jag fick veta att det talades om att sätta in hormonbehandling när jag kom i puberteten. Detta skrämde mig.
Tack och lov så genomfördes det aldrig.
Minnena som jag har av  dessa år av oändliga besök är suddiga. Ingen information delgavs mig. Jag har bara minnen av det jag överhörde de vuxna emellan. Och så har jag minnesbilder av barnsjukhusets byggnad, med väntrummet precis innanför dörrarna åt höger.

Jag var med om några olyckstillbud som liten. Bland annat föll jag över ett stort leksakståg och en mässingsklocka trycktes in i min vänstra ljumske. Det var vid detta tillfället som min mamma bad dem att nonchalera min gråt och mina skrik när de sydde mig utan bedövning. (Den tog inte som den skulle.)

Min mormor och mamma talade ofta negativt om mig. De tänkte nog inte på vilken effekt det har på barn att ständigt få höra vuxna tala nedsättande om dem.  ”Jag var ett ”pjalligt” och överkänsligt  barn. (Eftersom jag hade allmänt dålig hälsa.) De brukade tala om för mig att det var tydliga tecken på att jag var av sämre sort. Jag var inte som andra. Jag hade haft tur som inte var inlåst på anstalt. ”Där brukade barn som jag hamna. Och om jag inte passade mig så skulle de placera mig där!” Alltid dessa hot. Varje dag. År ut och år in.
Jag började drömma om att mamma dog. Och jag började snart att  fantisera om självmord. I mina drömmar var det vackert och fridfullt med döden. Jag hade inte ens fyllt 10 år.

Att inte få hjälp hemma med smärtstillande  var ett stort problem när jag fick min mens vid 12-års ålder.
Jag ordnade med det på egen hand (ibland) med hjälp av skolsjuksystern.

Egendomligt nog initierade min mamma att jag fick p-piller redan vid 13 års ålder. Hon sade att det var något jag behövde! Jag var en hora och ett horbarn. Hon förväntade sig att jag var sexuellt aktiv redan då. Och därför ordnades tabletterna. Till läkaren sa hon att det var p g a mina menssmärtor. Jag vet inte vilket som var hennes sanning. Men jag vet att när de första indikationerna på ett hiv-virus blev omskrivet i dagstidningen så sa hon i klartext att jag var i riskzonen. Då var jag 14 eller 15 år. Vi satt vid köksbordet och jag har bilden kristallklar i mitt minne.

Mina magsmärtor blev värre för varje år. I mellanstadiet slogs och sparkades jag i mellangärdet av tre killar i min klass. Det skedde oftast på eftermiddagarna, och nästan dagligen. Det brukade sluta med att jag stöp i golvet. Ingen märkte någonsin något. 
Det ironiska i hela helvetet var att  jag tvingades att sitta bredvid den ena killen på lektionerna. Han behövde ”stöd” av någon som hade lättare för skolarbetet…  Jari, Rodolfo och Ivar kommer alltid att finnas med mig.
Jag vet att Rodolfo har dött av en överdos. Förhoppningsvis lever de andra två inte heller längre.

Jag mobbades (och slogs) även av ett tjejgäng vid den här tiden. Fläskläppar och annat gick mina föräldrar förbi. Men när min cykel sparkades sönder tog det hus i helsike. Pappa var i kontakt med studierektorn på skolan vid flera tillfällen. Inget förändrades för mig.
Tjejgänget blev jag inte av med förrän jag skulle börja i  gymnasiet.
Två andra grupperingar av killar mobbade mig i högstadiet.
De gjorde narr av min magra kropp. ( Nä just det; jag var ju fet…Ursäkta mamma!) Och jag talade konstigt. Jag hade ingen utpräglad Malmö-dialekt.
Jag hade många öknamn.
Många dagar visste jag inte om jag ville gå hem eller om jag skulle stanna kvar i skolan.
Det var som att välja mellan pest och kolera.

Min mormor tog med mig till Slottsstadens Läkarhus när jag gick i åttande klass.
Efter mer än tio år av magsmärtor.
Läkaren konstaterade att jag hade en ganska elak magkatarr. Men han kunde inte finna orsaken.
Jag var ju en mönsterelev. Och jag kom från goda familjeförhållanden.
Om inte mormor hade grävt sina naglar så djupt in i min arm så hade jag kanske vågat berätta sanningen.

Jag begrep ärligt talat inte riktigt själv varför jag var ett så svagt och sjukligt barn.
Det tog mig ytterligare mer än tio år innan jag förstod sambanden.
Skammen försvinner nog aldrig.

Jag började hosta riktigt illa någon gång under mellanstadiet. Hostan var intensiv. Den var värst under nätterna på vinterhalvåret. Mamma skällde och skällde på mig. ”Var tyst! Sluta hosta! Håll oss inte vakna!”
Jag önskar att jag hade kunnat sluta. Hostan tog så mycket kraft ur kroppen. Och jag tror att jag vet orsaken till varför den var så svår. Jag har talat med läkare om det och de instämmer att det kan finnas en stark koppling.
Det var nämligen så att jag efter all träning under veckorna var tvungen att byta om i vårt iskalla garage. Så genomsvettig av träning och nedkyld under cykelturerna hemåt var jag tvungen att ta av mig inpå bara kroppen – oavsett årstid. Detta utökades senare att även handla om att vissa kläder som mamma inte gillade (som jag köpte för egna pengar= skit ) Jag var tvungen att ha dem i ett skåp i garaget. Och på morgnarna innan skolan fick jag tassa ut i bara underkläderna och ta på mig kalla och en smula fuktiga kläder. Kläder som skulle hålla mig varm en hel dag i skolan…
Detta gjorde så klart att jag frös konstant.

Mina kalla händer störde mamma. Ibland blev hon så arg av att jag frös och huttrade att hon satte på badrumskranen tills vattnet var riktigt, riktigt hett; sedan fick jag ställa mig med händerna under vattnet tills hon var nöjd. Det var otroligt smärtsamt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

 

Detta var den första delen av det som skall skickas iväg.

  • Share/Bookmark

Silkstockings: Virusskyddet är uppdaterat.

Feb
22

Verkligheten överträffar ofta dikten, sägs det.
Jag tror att jag är en i första ledet att skriva under den deklarationen!

För att dra gårdagens lilla historia på ett par meningar:
Min bäste vän är på väg ner till sin syster. Det är akut! Det är riktigt illa.
När jag frågar vad det är som står på svarar Fredisco-mannen:
”Det är jättehemskt! Lotta har fått virus!”
Åh nej! Tänker jag.
Högt säger jag att jag hoppas att det inte är så allvarligt som det låter på F:s röst.
Jo, det är det! Det är ytterst allvarligt!
Sedan pratar han på om hur förrädiskt väglaget är på vägen ner till Näset. Hur det sinkar hans akuta
ärende.

Jag uppmanar honom att ta det försiktgt.
”Jag har ju också ett virus. Ett envist ett. Och det sista man behöver när man är slut och sjuk är att
nära anhöriga kör som tokar och tar livet av sig.”
Säger jag med en trött, men medkännande, röst.
”Hon klarar sig säkert fast du kör mer försiktigt och det får ta lite längre tid…”
(Halkan i Skåne är aldrig värd att underskattas.)

Då kommer explosionen.
”Har du också virus?!!”
”Vad har du för virus? Det har du inte sagt något om!”
”Men F, jag har ju berättat att jag har haft ett virus sedan nästan tre veckor tillbaka! Det är därför
jag har denna j-a hosta som håller mig vaken om nätterna! Jag har ju inte sovit ordentligt på minst
fjorton nätter.”
Tystnad.
Sedan: ”Jahaa! Är det ett sånt virus du menar? Nä, jag ska fixa Lottas dator. Den har fått ett besvärligt virus.”

Verkligheten är så hysteriskt rolig ibland.

Varje morgon har jag den stora glädjen att kunna få se det här sceneriet utanför vårt sovrumsfönter.
Åt öster kan jag ligga ner i sängen och se en fantastisk Disney-vy från kudden. Ställer jag mig upp så blir det sådana här bilder.
Titta och bli lika glad som jag!

 

sovrumsf

sovrumsfII

 

  • Share/Bookmark

Henrik: Pausunderhållningen

Feb
21

…var behållningen.

Satt och slözappade mellan tv-kanalerna och sladdade in på reprisen av gårdagens melodifestival. Tur nog så kom jag in precis när det var dags för pausunderhållningen, Blue man group. Ironiskt att det enda intressanta stycket framförs under pausunderhållningen. Påminner om situationen i fjol när Tingeling blev mer uppmärksammad och nerladdad än vilken låt det nu var som vann.

Mer slagverk i schlagern!

  • Share/Bookmark

Silkstockings: Ooh la la!

Feb
20

 ”Ooh la la!” av Susie Galvez är en söt liten bok med ett pappomslag i rödmetallic.
Den beskriver en hel mängd med bra tricks och rena tekniska fakta kring att
lägga en makeup.
Alla som känner mig vet att jag går efter mottot:

”SMINK ÄR EN KVINNAS RÄTT TILL SIN EGEN KROPP!”

Lillstrumpa! Visst är det världens bästa motto!? Och du är fantastiskt duktig!

 

Att skapa  från grunden och avsluta med t ex ”alluring eyes” och ”luscious lips” är kul.
Makeup är (utöver tecknandet och målandet) det största kreativa intresset jag har.
Jag tycker att det är en konstart. 
Det är skönt att pyssla. Och det är en smula meditativt. Det gör att jag får en stund för mig själv.
Gärna bra musik för en positiv känsla.
En stor spegel framför mig och en spegel i handen.
Dagsljus… Dagsljus är underbart att arbeta i!

Vad är den största skillnaden mellan att lägga makeup i tjugoårsåldern och att göra det när man
har fyllt 40+?
Jo! Numera blir det mycket highlighting. Tidigare var det mycket skuggande.
Ta fram dragen – de tenderar att sjunka in med åldern. Och konturerna blir mer markerade av sig själv.
Riktigt sotade ögon känns inte heller ok längre.
Och *damn!* puder är något som måste användas med större och större försiktighet!
För övrigt kan jag ge några enkla tips:

  • rök inte
  • drick med måtta -skippa starksprit (förstör hudelasticiteten sakta men säkert)
  • skaffa en bra hudrutin - morgon och kväll
  • Underskatta aldrig en bra nattkräm! Amen!
  • Ha kul! Ändra ditt hår!  Byt ögonfärg! Tänk igenom din klädstil!
  • Var stolt över att presentera dig varje dag. För dig! …och för omvärlden.

Sayonara!

 

Bob Hund-konsert i Sundsvalls Stadshus -09. Kul med långt hår ibland! Foto: make med mobil

Bob Hund-konsert i Sundsvalls Stadshus -09. Kul med långt hår ibland! Foto: make med mobil

 

Tillagt den 21 Februari 2010.

Det kan säkert vara en sorts negativ upplevelse för somliga människor att handskas med smink och kroppsvård.
(Jag räknar faktiskt in både män och kvinnor. Mäns egenvård, s k grooming, är ju på frammarsch.)
Och från de med negativa tankar i ena änden…till de med tråkiga tankar och känslor i andra ringhörnan.
De som gömmer sig bakom en sorts ‘mask’. 
Tänk dig de som t ex känner att de tvunget måste göra ”allt” varje dag. De som känner att en fullständig ”krigsmakeup” är deras identitet…
Eller de motsatta, de som tror att det rubbar deras intelligens/intellekt (eller omvärldens syn på den omnämnda) om de visar att de även bryr sig om sitt yttre.

Det är intressant att fundera på, tycker jag.
Jag har aldrig tidigare i mitt liv bott på en plats i Sverige där man ser så många människor som inte tar vara på sig, alls. Här finns så många som inte anstränger sig ett dugg!
Men jag gillar ”Sveriges mitt” hursomhelst.
Det går säkert att påverka människor positivt även här!

  • Share/Bookmark

Henrik: Idag är det internationella Aliendagen.

Feb
5

Om man bara letar lite finns det något speciellt att fira varje dag. T.ex. arbetar vi med att påminna alla om att det är Internationella EBM-dagen den 24/2

Idag utropar jag till den internationella Aliendagen eftersom idag är H.R. Gigers födelsedag och det var han som formgav monstret i Alienfilmerna. Artikel på Wired om Giger. Bildspel på wired.

hr_giger_birthmachine

Så ett stort grattis till Giger. Han leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

  • Share/Bookmark

Silkstockings: Återförening!

Feb
1

 

Freja har sovit tungt i natt. Culto också, tror jag.
Imorse så bullade Culto och jag upp oss i sängen med värmemadrassen på medelnivå. Vi mådde toppen. Det enda som störde friden var Frejas högljudda drömmar och snarkande. Jag tror att hon drömde om en mörk främling…
En biffig amstaff-kille på cirka 26 kilo kanske?

 

En mörk man i Frejas dröm? Goliat i all sin glans!

En mörk man i Frejas dröm? Goliat i all sin glans!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade ett efterlängtat besök igår. Anna och Goliat kom över!
Tyvärr  har Freja blivit lite osäker och skygg sedan hon förlorade synen för två år sedan; så hon blev bitsk
omedelbums och förvisad till sitt rum. *ler snett* 
(Goliat är en dröm att umgås med, men det spelar ingen roll i lilltaxens värld. I hennes hem.)

Jag är så glad att jag fick träffa dig, Anna! Vackra och roliga Anna. 
Det måste ha virvlat av känslor i dig när du höll Culto i famnen igen.
Lilla ”Nasen” var precis lika kär i dig som alltid förr…
Du är utan tvekan den mest insiktsfulla och kompetenta hundmänniska jag har mött – och dessutom så
väldigt rolig för oss ”tvåbenta” att träffa. Jag ser fram emot fler besök här ute på landet- att ha dig och Goliat här till sommaren. Bada. Grilla. Låta dem busa i skogen och i omgivningarna.

 

Culto sitter stolt hos sin allra bästaste första-matte!

Culto sitter stolt hos sin allra bästaste första-matte!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Mina tankar spretar åt alla olika håll och det är ganska svårt att skriva idag.
Det var så många starka intryck. På kvällen satt Henrik och jag och summerade våra tankar i soffan,
med Culto som en boll mellan oss. Vi kände oss så glada. Och vi kände oss förundrade.
Tänk att det kan kännas så olika i umgänget med människor man känner.
Du är så positiv Anna. Och det känns så enkelt med dig. Samtidigt som samtalsämnena är ömsom ytliga och ömsom ganska allvarliga.

Med dig kan man prata om allt utan att känna att humöret och styrkan sjunker.
Vi känner oss accepterade. Och ibland  blir vi konfunderade … *fnissar* ( Jag syftar på en benämning som du och din vän kallade oss. Vi förstår ingenting. Men vi känner oss glatt förvirrade.)

Konstant bus i nästan fem timmar! Ursäkta suddet. ;-)

Konstant bus i nästan fem timmar! Ursäkta suddet. ;-)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…och vart tog koncentrationen vägen nu.
Over and out.
Kram!

  • Share/Bookmark

Silkstockings: Nu börjar nästa del av livet!

Jan
7

I år kommer jag att ställas inför en massa nya utmaningar!
Jag gissar att vi är många som uppskattar att ställas inför utmaningar
och kämpiga övningar här i livet.
Det är mycket ”kick-ass”-känsla inom mig just nu och jag kommer sannolikt
att behöva varje droppe av den.

 Jag blev testad och analyserad förra sommaren  och under flera månader
gnuggades mina ”små grå” obarmhärtigt.
Det var tufft men häftigt!
Och jag fick klartecken efter många veckor av spänd förväntan.
I mars månad i år kommer vi att påbörja ett samarbete som verkligen känns
hoppfullt. Jag är så förväntansfull!
Jag har lovat mig själv att om jag blir starkare och klokare av vårt arbete, då ska jag
använda mina nya insikter och kunskaper till att sprida lugnet och styrkan vidare,
genom humanitärt hjälparbete.

 

En fot framför den andra. Ett steg i taget.

En fot framför den andra. Ett steg i taget.

 

  • Share/Bookmark

Silkstockings: ***En försenad sammanställning av 2009***

Jan
6

En mängd bra, mindre roliga och väldigt speciella saker ägde rum förra året.
Det var ett mäktigt år. Rent känslomässigt.
Jag kände att jag behövde göra en liten sammanställning för min egen skull.

Obs!
Men det finns också något som är av största vikt för några som jag håller mycket av:
Min Hotmail-adress som jag har haft sedan förra århundradet (visst låter det kul?)
finns inte längre!!
Jag har försökt med det mesta utan att lyckas att övertyga Microsoft om att få
hjälp att komma igång med adressenden igen.
Så mina kära!
kaninjakt..bla…bla…snabel-a…h….  is _no_ more! F-n!
Tant Senil lyckades till slut trassla bort sitt lösenord totalt. Allt i min iver att 
byta till ett nytt lösen var tredje vecka, som jag uppmanades att göra.
Jag hoppas att ni kan förlåta att jag inte har kontaktat er sedan slutet av November.
Nu ber jag er istället att använda adressen som hör ihop med bloggen:
silkstockings@tallman.se

…där ser H till att jag inte tappar bort mig själv. *ler stort och vansinnigt*

                               
 
 
2009.
 
  • Vi gifte oss! Den 9/9 2009.
  • Vi tog med töserna till Skåne. Något vi tänker göra om! Basta! Havsbad, Köpenhamn, måleri hos B-M på Bokenäs, Falsterbo-gänget (!!), all sorts mat vi testade, superkul övernattning hos Fredisco-mannen och inte minst….
  • Culto! Som vi fann på tåget på nervägen och som vi har tagit hand om och älskar! Tack Anna och Stoffe! (Vi har en idé att ta upp med er. Ursäkta seniltanten med krassliga hotmail-adressen. Hoppas att vi kan ses!)
  • David och Anette gifte sig i den vackra Stöde K:a, den 11 Juli.
  • B-O gick bort. I den vackraste månaden. Jag delade sorgen med er. Alla ni som har gett mig en känsla av familjesamhörighet genom åren. B-M – stark och varm. Jag tänker ofta på dig och vill snart mötas igen. *kram*
  • Håll er friska och starka nu för bövelen! Nästa sommar kommer vi att hälsa på er igen. Lotta och ”R” och hela härliga hundgänget. Det sägs mycket om att glädje läker och om saker som är bra att göra när man mår sämre… Ni ska veta att ni ger mig kraft, glädje och bättre hälsa.  Jag är så glad över att känna er och alla som man får ”på köpet”. *ler*
  • Jag är lycklig över att systra min hörde av sig, alldeles oväntat. Och jag är moster! Stanna i mitt liv, snälla. Jag älskar dig lillstrumpa!
  • En kär röst från länge, länge sedan tog kontakt i slutet av året. Med sorg och glädje om vartannat fick jag kontakt med en modig ung dam från min egentliga släkt. Det var omskakande. Men när den första chocken la sig kändes det bara bra. Tack!
  • Pelletsvärmaren! …det drar ner mot 30 minusgrader utanför. Vår nya brännare har gjort susen – alltid varmt vatten. Även när alla fyra ska fixa sig. (Nej. Inte samtidigt.

….måste fundera lite.

  • Jo!! Vi kan konstatera att filmen ”Antichrist” av Lars von Trier som gjordes/slutfördes och visades förra året -alltså 2009- var den om möjligt värsta, äckligaste och mest svårbegripliga film vi har sett ….på ett tag.  Samtidigt kan vi passa på och tala om att vi såg om ”Riget” härom veckan. Och den var lika fantastisk den här omgången. Alltså har vi ingenting emot von Trier i det stora hela. Och vad synd att det aldrig blev någon fortsättning på den fantastiska TV-serien. Ernst-Hugo kommer alltid att vara en av mina stora svenska favoritaktörer. Må han vila i frid.
  • Jag har fått veta att det inte bara är jag ”som har fått” en tös som heter Elvira. Mina ”bonustöser” är så otroligt värdefulla för mig. Och ibland kan jag häpna över de känslor jag känner för dem. Att kärlek går så långt bortom släkt och gener. Ironiskt med tanke på att mina adoptivföräldrar aldrig kunde känna så för mig. Mamma sa det alltid rakt ut. Hon kunde verkligen ”inte ens tycka om” mig. Idag vet jag att det var hennes tragedi. Och själv är jag så lycklig över att ha fått min egen familj. Jag älskar dem! I vått och torrt. Nöd och lust. Och nu har både jag och min bror en tös som heter Elvira… Världen är liten, full av symboler. Om man vågar öppna ögonen. Hur kunde jag annars hamna på samma gatunummer igen? Visst är det en ödets ironi?!? Och mitt nya postnummer är på fem siffror….alla finns i första delen av mitt personnummer. Jag tycker att det är lite Tim Burton-varning i krokarna… *horn i pannan* (H påpekar att det påminner mer om David Lynch-varning. Fast utan dvärgarna…)
  • bra musik gjordes det! Återkommer! 
  • Share/Bookmark

Silkstockings: En häftig känsla vid minusgrader.

Dec
29

En rubrik jag absolut aldrig, aldrig trodde att jag skulle skriva!

Men nu är det gjort.
Snön är nämligen något som jag har börjat att älska.
Den är så vacker i sig själv. Den gör allt annat vackrare i sig.
Den förhöjer allt den vidrör.

Den kommer ibland bara som puder. Lite smått.
Kanske stannar den några dagar.
Då börjar jag att längta.
Sedan en morgon vaknar jag av att det är ”bolligt” ute.
Runda, vackra och vita former.
En decimeter i taget och helt plötsligt är allt förvandlat.

Det är omöjligt att låta bli att vilja gräva i snön med
fingrarna. Det värker av kylan, men det är det värt!
Här ute på landet blir snön inte svart och grå som i t ex Malmö.
Här är den nästan lika bländande vacker från dag ett som till slutet av säsongen.
Ibland inbäddad i gråa och mörka skyar.
Och ibland som tusentals solreflektorer och allt blir overkligt ljust.

Upplevelsen är precis lika magisk som när jag var barn.
De vintrarna som verkligen blev vita av snö i Skåne var fantastiska de med.
Längdskidåkning på schemat. Utförsåkning på sportlovet; i alperna.
Jag brukade promenera omkring ensam hemma bakom bostadsområdet.
I min vita och dimmiga sagovärld.

När termometern ligger runt och strax över tjugo grader minus då gör det ont
i ansiktet. Jag drar ner mössan så långt det går. Hundarna tycker att kylan
är obehaglig; men det är lätt att distrahera dem. Culto och Freja springer, undersöker,
följer spår och försöker att krafsa fram spännande små djur under snötäcket.
Det är så enormt roligt att se dem!
Jag skrattar och de viftar ofta på svansarna.
Henrik skrattar åt oss allihopa. På ett snällt sätt.

Han visste nog att jag skulle känna så efter att ha bott häruppe ett tag.
Men jag behövde upptäcka det själv.

God fortsättning på er alla!

snögarage

 

  • Share/Bookmark