~ Tallman & Silkstockings ~

Neil Strauss, (med pseudonymerna Style och Chris Powles) är en amerikansk journalist och författare. Han skriver för bland annat The New York Times. Strauss är mest känd för boken Spelet där han behandlar ämnet raggning ur ett manligt perspektiv.
Innan Spelet kom ut hade han skrivit ett antal bästsäljande monografier om artister och skådespelare.
Han har bland annat skrivit om  Mötley Crue och Marilyn Manson. (Läsvärda!!)

Jag läste Spelet för några år sedan, men jag uppdateras ständigt om nya personliga projekt via Neil’s mailinglista.
Denna vetgiriga man skriver ständigt om saker som håller mitt intresse vid liv!
Han är skärpt, har självdistans, humor och är särdeles sympatisk och medkännande. Inte vid något tillfälle har jag känt att han har haft
en kvinnofientlig och kränkande attityd. Tvärtom! Han känner oss och respekterar oss.
Kvinnor som upplever honom som en ”riktig bock” har kanske inte läst hans texter med ett fördomsfritt sinne…?
*ler snett*
Men varje stark kvinna med en stabil självbild förstår alldeles säkert att han kan erbjuda mycket kunskap om hur män fungerar och behöver inte
ens bry sig om att fundera i tramsiga termer som att han skulle vara en mansgris. Det är så fel!

 Hursomhelst.
Idag dök det upp ett nytt mail från mr Strauss och med detta följde en länk till en artikel som Neil skrev alldeles nyligen för The New York Times.
Jag tycker att ämnet, om hur man formar sin egen framgång (både själsligt och på mer världsliga plan)  är otroligt intressant!
Dessutom är det ett ämne som alltid har legat mig varmt om hjärtat. Tankens kraft för att övervinna hinder och kraften att skapa vad vi än önskar.
På många håll i Sverige är det ju tyvärr sett som skamligt att ägna för ”mycket huvudbry” åt att skaffa sig en skön och varm egenkärlek.
*horn i pannan*
… att det krävs självkärlek för att ö h t kunna föra kärlek vidare  till dem man älskar är ju ingen hemlighet.

Nåväl, jag tänker fortsätta att underhållas av denna ”snubbe”.
För att kanske ge honom fler fans så lägger jag in ett avsnitt från mailet; som beskriver vad artikeln handlar om. Sedan är det enkelt att
googla sig fram till artikeln om man har intresset. God förnöjelse!

”On the other hand, musicians who got famous, and then felt like they got lucky or didn’t deserve to be there any more than other talented (but lesser known) musicians tended to fall out of the limelight pretty quickly.

Then I looked into the scientific literature in other fields–from sports to survival–and discovered similar patterns. Liver transplant parents were three times more likely to live if they sought God’s help and intervention. And disaster victims in survival situations who prayed were more likely to live than those who didn’t.

Note that this observation has NOTHING to do with one’s religion or morality. (For most of these celebrities, it’s more about narcissism than piety anyway.) It is about BELIEF and the power of POSITIVE THINKING.

So here’s the takeaway I wanted to share with you for Valentine’s Day. It is yet another lesson in what, in The Game, we call
STATE:

 Success comes from acting out of confidence, conviction, commitment, and deservedness, no matter what critics, haters, and competitors are saying and thinking–with no fear of failure (and with no problem bouncing back undiscouraged if one doesn’t succeed at first).
Conversely, walking down the path to your goals with fear, doubt, and uncertainty as your traveling companions is a sure way to slow down–if not completely bring to a halt–your journey.

Even when successful, having a feeling of undeservedness when you reach your goal will ultimately lead to self-sabotage.”

Trots ett helt liv fyllt av inre ensamhet och rädsla så upphör jag aldrig att försöka att försvara mig mot den lamslående effekt som ångesten har på mig. Den sväljer mig hel. Den dödar mig inte. Den bara sväljer mig hel och låter mig ligga inuti skärselden och gunga på vågorna av ångest. Skvalpa fram och tillbaka på svart, skummande vatten – i ett svart grottrum – i en mörk verklighet, innanför den ”egentliga” verkligheten som ni andra kallar ’vardag’.

Jag avundas er vardagen.
Jag avundas er förmågan att hålla ihop era liv. Era sociala pussel.
Med ångesten vid min sida känner jag mig aldrig helt säker på var jag har mig själv eller de människor som är bitarna i mitt liv. Mitt pussel är svårt att få ihop och många av bitarna skrämmer mig med sin svårighetsgrad. Min bild av livet är sällan en vacker bild.
Det är intränat.
Det är vad det är.

Jag känner en stark kärlek till min man och till flera andra människor.
När jag fick en ”egen” familj för några år sedan så trodde jag naivt att saker och ting skulle förändras och att allting skulle falla på plats.
Jag trodde på familjens enade kraft. Positiv och stark. Solidarisk.
Jag fortsatte att likt ett socialt outvecklat barn gå rakt in i den ena hårda väggen efter den andra. Jag tog smäll efter smäll- mot hjärtat oftare än mot huvudet.

Verkligheten var och är helt enkelt för tuff.
Människor i min närhet talar illa om varandra. Det är inte tillfälligheter. Det är vardag!
Det är så ”man gör”. Bakom varandras ryggar är de hånfulla och mycket ofta verkar de drivas av ren illvilja. ”De är ena lea och räliga jäklar!” Som man säger på ren skånska.
Jag blir fortfarande ställd när jag hör deras pubertala charadliknande beteende utspela sig om och om igen. Som det ”barn” jag är när det handlar om min lilla erfarenhet av familjeliv, så ger de här upplevelserna mig ångest.
Jag blir så ställd och så sorgsen.
Hur kan man tala så om varandra? Hur kan man ens understå sig att besöka varandra och låtsas som ingenting, när man i nästa ögonblick fäller hånfulla kommentarer om varandras barn, hem, utseende, stil, uppförande, arvsanlag mm mm.

Detta är den främsta anledningen till att jag inte känner mig ”trygg” häruppe.
Jag vet inte vem jag kan lita på mer än mig själv och min man.
Som den lilla flicka jag fortfarande är, vill jag rädda alla människor från sig själva.
Jag vill få alla att älska varandra.
Jag vill att vi ska älska varandra lika mycket för det vi har gemensamt i våra liv som det som gör oss olika.
Vår individualitet är en gåva.

Jag slutar här.
Nästa gång ska jag skriva lite mer om just osolidariska kvinnor. Och om min misstanke att det ligger en ful gammal drakhona under norra berget och klämmer fram fler och fler av samma sort… Hua!

Kunde inte vänta utan provade helt sonika Nanny State 1947-03 och Spendrups Premium Lager 1948-02 igår.

Tankar kring ölen. De är verkligen varandras totala motsatser.

Spendrupsen var mer eller mindre onitressant. Ingen fyllighet över huvud taget. Den hade en god humlesmak som man tyvärr var tvungen att verkligen koncentrera sig för att känna. Kan inte komma på något tillfälle när det här skulle passa perfekt. Tar hellre en vanlig lättöl om jag är sugen på öl som måltidsdryck en vardag-lunch. Skulle kunna fungera bra som nybörjaröl, steget mellan lemonad och ölbeska.

Efter att ha smakat Spendrups blev Nanny State en riktig käftsmäll. En underbar humlearom spred sig redan när jag hällde upp ölen. Humlesmaken var enorm, det smakar inte öl, det smakar humle. Påminde lite om hur öl smakar precis efter kokningen innan det har jäst och humlearomen rundats av. Nanny state passar inte mig som sällskapsöl men jag ser fram emot att prova det med t.ex. någon kryddstark mat där den kanske kommer mer till sin rätta.

We’re back!

Årets underbaraste ”badutflykt” är avklarad.
Somliga av oss kommer att räkna dagarna till nästa års tillställning…
Skåne är underbart att besöka.
Av många anledningar.

Mmm…maten.

Stadsmiljöer. Som denna vy av en slingrig gata i Ystad.

Nationalparken vid Stenshuvud. Sveriges sydligaste dito.

Vit sand mellan tårna.

Det blev mycket vacker natur på den här resan.
(Men vi fick även in shopping i Köpenhamn, zoo-besök och annat absolut-jätte-viktigt!)

Falsterbo.
Om än älskad så måste jag erkänna att stranden nedanför Stenshuvud var ännu
mer magisk men vi älskar Falsterbo av så många fler anledningar!
Tack för en härlig övernattning! Hela gänget!
Underbar mat och supersympatiskt sällskap bäddar för många återkomster.
Vi ses nästa år!

Tack underbaraste töser för att ni är så roliga, mysiga  och lätta att resa med!
Inte en tråkig stund. Varken i lugnt tempo eller när det drog iväg. Tack!
Världens bästa lagkamrater.

Öresundsbron i bakgrunden.
Ett kvällsdopp för alla modiga ”fiskar” från Västernorrland.
Denna ”fisk” glänste extra mycket i solglittret och får därför avsluta denna lilla visning.

Tack Freddy, Lotta & Rikard och Britt-Marie för att ni hjälpte oss att göra ännu
en resa till Skåne alldeles, alldeles speciell.

Vi har precis skrattat så att tårarna runnit här i Nedansjö.
En av mina små fixeringar är att leta efter coverlåtar på Spotify. Ramlade över denna pärla. Thunderstruck i tolkning av Mambo Kurt och här

Mambo Kurt på Spotify

Trodde att bildskärmen hade pajat igår. När jag tog fram nödskärmen var den lika svart. Efter en väldigt kort felsökning hittade jag detta rätt så självindikerande fel. Kondensatorerna på grafikkortet hade kräkts. Tur jag lyckades leta fram ett annat grafikkort som passade i datorn. Jag har rensat bort det mesta av gamla datorderlar hemma eftersom de hade nått en ålder som gör att jag inte längre hade någon dator att sätta dem i.

Lite googlande visar att detta tyvärr inte är något helt ovanligt problem. En recension hade till och med rubriken ”Great performance until the capacitors fail”"

Passande låt i sammanhanget. KMFDM – Don’t blow your top.

Nej jag kommer inte att skriva om det Isländska askmolnet. Vad jag har ‘upptäckt’ som nästan får mig att känna mig lite ‘nyfrälst’ är Datormolnet.

Jag har varit ganska tveksam till att lagra filer på nätet och att använda tjänster som Google Docs. Webmail har jag enbart använt för att kolla min epost när jag inte haft tillgång till min egen dator och Thunderbird alt. Outlook. Varför? Helt enkelt för att jag är ganska så traditionsbunden. Jag tillhör t.ex. en av de sista generationerna som köper skivor i någon större utsträckning. Alltså, för att något skall vara på riktigt vill jag kunna ta på det. Det skall vara riktiga program installerade på min dator.

Tack vare iGoogle och integrationen med Gmail (som även hanterar mina andra pop3-konton), kalender och Google Docs (för ordbehandling, kalkylark etc.) har jag blivit riktigt molnfrälst. Jag har tillgång till den information jag behöver oavsett vart jag är. Det är ingen skillnad om jag är på jobbet, hemma eller på resa.

En tjänst som verkligen gjorde mig glad är Dropbox. Hos Dropbox får jag gratis 2GB lagringsutrymme på nätet. Jag kan få mer utrymme genom att betala eller om jag tipsar andra som väljer att ansluta sig. Det som skiljer Dropbox från andra lagringstjänster på nätet är att om jag installerar en programvara fungerar den som vilken nätverksenhet som helst i utforskaren. Den synkroniserar också automatiskt. En perfekt lösning för mina döttrar som vill kunna komma åt de filer de lagrat i ‘Mina dokument’ oavsett de är hos mig eller hos sin mamma. Givetvis kan man även logga in via http och komma åt filerna från vilken dator som helst.

Mer läsning om molnet:

• Molnet del 1: Ersätt Office med nättjänsterna
• Molnet del 2: Bild och videoredigering
• Molnet del 3: Ersätt operativsystemet
• Molnet del 4: Synka ditt datorliv med Dropbox

To be continued.

Test av webbläsare är ett regelbundet återkommande ämne i fackpressen. Att Internet Explorer tack vare att den levereras med Windows har varit den mest använda om än inte bästa är känt sedan länge. Extra aktuellt har det blivit nu när Microsoft har tvingats att låta användarna välja webbläsare.

PC-för alla har testat ett stort antal webbläsare och resultatet presenteras på deras hemsida. Resultatet kan sammanfattas som att det finns fem riktiga alternativ att välja mellan; Opera, Firefox, Safari, Chrome och Internet Explorer (IE) samt ett antal mer eller mindre ointressanta alternativ. Till min lilla sorg ser jag att de inte har testat Lynx, men eftersom den endast visar text och inte bilder är den idag ganska ointressant. Men snabb som f-n är den. Jag har testat alla fem och kan konstatera att samtliga levererar för vardagssurfningen. Som väntat och som bekräftas av mina erfarenheter placerar sig IE sist i toppstriden. Det som verkligen överraskar hur dåliga resultat IE får.

Jag har kört Firefox rätt länge nu. Kanske dags att gå tillbaka till Opera, den var bra tidigare och får fortfarande väldigt bra resultat i tester. Opera mini är en helt lysande webbläsare för mobiler.

Jag är otroligt filmintresserad, jag älskar verkligen film. Det är inte så att jag är ett pretto som inte kan se annat än Fassbinder och Herzog tvärtom alla filmer kan vara intressanta och underhållande på sitt eget sätt. En ”skitfilm” som jag med behållning sett många gånger är t.ex. denna.

Just nu är jag så otroligt less på uppståndelsen kring de s.k. Stieg Larssonfilmerna. Kan någon snälla tala om för mig vad som är unikt med dem och varför. Med ett leende kan jag läsa att Jonas Cramby inte heller är så begeistrad i  filmerna. Min förvåning började redan när ‘Män som hatar kvinnor’ slog igen som bok. Jag läste den och kunde konstatera att det var en ordinär deckarhistoria enligt mall 1A. Inget nytt i intrigen, inget speciellt i handlingen inga unika personer. Stilistiskt tyckte jag mest att det var irriterande hur han stannade upp och gav detaljerad information om de datorer som personerna använde, som för att imponera på läsaren men allt annat beskrevs mer kortfattat. Min tolkning var att han själv var imponerad av datorer och därför valde att beskriva det detaljerat. Men varför försöka imponera med detaljer som är ordinära efter något år? Till det kommer de enbart använde Mac-datorer och att jag som PC-kille inte fattade vad som var tufft och inte dessutom verkar han fått en del viktiga fakta om bakfoten. Tom Clancy är ju åtminstone konsekvent i sitt detaljkräkande.

Vidare tycker jag att episoden där Lisbeth Salander blir våldtagen av sin ‘gode man’ och senare hämnas är ett utmärkt exempel på när författare inte kan döda sina älsklingar. Det är en häftig historia och hennes hämnd är i stil med vad de flesta av oss (i alla fall jag) har fantiserat om att göra om vi eller någon oss nära skulle råka ut för något. Men tillför det något till personporträttet eller historian? Svar nej. Lisbeth har ju av många kommit att uppfattas som en stark kvinna som inte tar skit. Om hon är förebilden för dagens flickor/kvinnor är jag allvarligt bekymrad. Både jag och U såg en mycket trasig och rädd kvinna som allra helst bara vill bli lämnad ifred när vi såg filmerna.

Både i filmerna och i böckerna har det kastats in lite sex, mer i böckerna än i filmerna, som för att hålla uppe intresset hos läsaren/tittaren ungefär som i romaner av Bagley och Lustbader. Billigt trick!

Inse att Millennium-filmerna är att jämföras med Beck- och Wallander-filmerna, inte dåliga och inte några mästerverk utan hyfsad svensk kriminalfilm som duger bra en söndagseftermiddag för att citera min arbetskamrat J.

…”You stumble in my footsteps”

Det är väldigt viktigt för mig att få tala om bakgrunden till mitt inre helvete.
Jag är absolut inte ensam om mina upplevelser, det inser jag.
Men om jag kan hjälpa någon att slippa må riktigt dåligt; genom att beskriva mitt helvete och
genom att visa att vi är många som kan hjälpa varandra, så skulle det kännas mycket värdefullt.
Om några veckor påbörjar jag ännu en lång period av terapi.
Jag satsar allt på att bli fri all plåga i själen.
Min terapeut är entusiastisk över vårt samarbete.

”Det är inte ofta man får möjligheten att arbeta med någon med din bakgrund. Livslängden på
människor med din livserfarenhet är oftast tragiskt kort. Du har tagit dig så här långt.”

Jag tycker inte alls att hon var otrevlig. Hon sa som det var.
Jag önskar att fler människor vågade säga som det är.
”Tell it like it is!” Som Dr Phil brukar säga till sina gäster.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
*********************************

Jag var två år när jag bortadopterades. Hur min hälsa var under spädbarnsåren har jag ingen aning om. Men under min uppväxt drabbades jag av i stort sett alla barnsjukdomar som ”finns på kartan”. Jag verkade att ha ett svagt immunförsvar redan då.
En annan tråkig detalj var att jag redan som mycket liten äcklades av ”farbröder”. Varför vet jag inte. Men det var starka känslor. Jag blev väldigt orolig och illamående i närheten av män. Speciellt män som luktade av alkohol. Det gällde både främlingar och släktingar. Jag var helt enkelt otrygg.

Jag har haft ont i magen så långt tillbaka jag kan minnas. Kramper som har gjort att jag bara har kunnat ligga i fosterställning. Det störde mamma och gav henne anledning att stänga dörren om mig och nonchalera problemet.
Det kan finnas många olika förklaringar till att det  kom att bli en kronisk magkatarr.
Bl a använde mamma ofta indragna måltider som bestraffning. Och jag sammankopplar fortfarande mat med trygghet. Jag glömmer mig fortfarande; jag ber om lov att få äta i mitt eget hem. Eller att få ta något att dricka.
Jag har egentligen aldrig lärt mig att äta ordentligt. Och trots att jag var tunn och hungrig talade mamma nästan dagligen om för mig att jag förmodligen skulle bli kraftig och stor.
Dagen då vågen visade att jag gått upp till 40 kilo är fastetsad i mitt minne.
Mamma kunde inte sluta att håna mig.
…jag tror att jag var 9-10 år gammal. Och jag var redan över medellängd. Vilken skam jag kände.

Jag var ett ”öronbarn”, sades det. Det blev minst en omgång öroninflammation varje år. Jag var livrädd för byggnaden dit jag fick åka. Där stack de i mina öron. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jag blev aldrig tröstad eller omkramad.
Men mormor hjälpte mig med att ta penicillinet. Det var snällt av henne. Hon malde ner det i marmelad, som jag sedan fick på en smörgås.

Jag fick en kram av mamma vid ett tillfälle. När jag var ca 6 år gammal. I vår blåa vardagsrumssoffa på Tornfalksgatan. Då berättade mamma om adoptionen. Alla barnen där vi bodde hade nämligen bjudits på ett kalas – utom jag. Mamma berättade varför det var så. ”Jag var ett barnhemsbarn. Inte ett vanligt barn.”
Jag var mest ledsen över att inte känna att jag ”fick vara med”. En känsla som har funnits där i hela mitt liv.
Jag har alltid känt mig alienerad med min omvärld.

Jag fick sällan smärtlindrande eller febernedsättande av mina föräldrar. Mamma var _mkt_ skeptisk till tabletter och medicin. Det var detsamma som att vara en ”pundare”. Jag kom därför in på akuten några gånger med över 40 graders feber. Mamma nonchalerade mitt tillstånd i det längsta. Det hände att hon örfilade mig; när jag var febrig, sjuk och grinig.

I 8-9 års ålder började jag att gå regelbundet med mamma på kontroller hos en barnprofessor på barnkliniken i Malmö. Jag växte ”alarmerande fort” och han hade långa diagram på väggarna med mina mått och min vikt. Jag fick veta att det talades om att sätta in hormonbehandling när jag kom i puberteten. Detta skrämde mig.
Tack och lov så genomfördes det aldrig.
Minnena som jag har av  dessa år av oändliga besök är suddiga. Ingen information delgavs mig. Jag har bara minnen av det jag överhörde de vuxna emellan. Och så har jag minnesbilder av barnsjukhusets byggnad, med väntrummet precis innanför dörrarna åt höger.

Jag var med om några olyckstillbud som liten. Bland annat föll jag över ett stort leksakståg och en mässingsklocka trycktes in i min vänstra ljumske. Det var vid detta tillfället som min mamma bad dem att nonchalera min gråt och mina skrik när de sydde mig utan bedövning. (Den tog inte som den skulle.)

Min mormor och mamma talade ofta negativt om mig. De tänkte nog inte på vilken effekt det har på barn att ständigt få höra vuxna tala nedsättande om dem.  ”Jag var ett ”pjalligt” och överkänsligt  barn. (Eftersom jag hade allmänt dålig hälsa.) De brukade tala om för mig att det var tydliga tecken på att jag var av sämre sort. Jag var inte som andra. Jag hade haft tur som inte var inlåst på anstalt. ”Där brukade barn som jag hamna. Och om jag inte passade mig så skulle de placera mig där!” Alltid dessa hot. Varje dag. År ut och år in.
Jag började drömma om att mamma dog. Och jag började snart att  fantisera om självmord. I mina drömmar var det vackert och fridfullt med döden. Jag hade inte ens fyllt 10 år.

Att inte få hjälp hemma med smärtstillande  var ett stort problem när jag fick min mens vid 12-års ålder.
Jag ordnade med det på egen hand (ibland) med hjälp av skolsjuksystern.

Egendomligt nog initierade min mamma att jag fick p-piller redan vid 13 års ålder. Hon sade att det var något jag behövde! Jag var en hora och ett horbarn. Hon förväntade sig att jag var sexuellt aktiv redan då. Och därför ordnades tabletterna. Till läkaren sa hon att det var p g a mina menssmärtor. Jag vet inte vilket som var hennes sanning. Men jag vet att när de första indikationerna på ett hiv-virus blev omskrivet i dagstidningen så sa hon i klartext att jag var i riskzonen. Då var jag 14 eller 15 år. Vi satt vid köksbordet och jag har bilden kristallklar i mitt minne.

Mina magsmärtor blev värre för varje år. I mellanstadiet slogs och sparkades jag i mellangärdet av tre killar i min klass. Det skedde oftast på eftermiddagarna, och nästan dagligen. Det brukade sluta med att jag stöp i golvet. Ingen märkte någonsin något. 
Det ironiska i hela helvetet var att  jag tvingades att sitta bredvid den ena killen på lektionerna. Han behövde ”stöd” av någon som hade lättare för skolarbetet…  Jari, Rodolfo och Ivar kommer alltid att finnas med mig.
Jag vet att Rodolfo har dött av en överdos. Förhoppningsvis lever de andra två inte heller längre.

Jag mobbades (och slogs) även av ett tjejgäng vid den här tiden. Fläskläppar och annat gick mina föräldrar förbi. Men när min cykel sparkades sönder tog det hus i helsike. Pappa var i kontakt med studierektorn på skolan vid flera tillfällen. Inget förändrades för mig.
Tjejgänget blev jag inte av med förrän jag skulle börja i  gymnasiet.
Två andra grupperingar av killar mobbade mig i högstadiet.
De gjorde narr av min magra kropp. ( Nä just det; jag var ju fet…Ursäkta mamma!) Och jag talade konstigt. Jag hade ingen utpräglad Malmö-dialekt.
Jag hade många öknamn.
Många dagar visste jag inte om jag ville gå hem eller om jag skulle stanna kvar i skolan.
Det var som att välja mellan pest och kolera.

Min mormor tog med mig till Slottsstadens Läkarhus när jag gick i åttande klass.
Efter mer än tio år av magsmärtor.
Läkaren konstaterade att jag hade en ganska elak magkatarr. Men han kunde inte finna orsaken.
Jag var ju en mönsterelev. Och jag kom från goda familjeförhållanden.
Om inte mormor hade grävt sina naglar så djupt in i min arm så hade jag kanske vågat berätta sanningen.

Jag begrep ärligt talat inte riktigt själv varför jag var ett så svagt och sjukligt barn.
Det tog mig ytterligare mer än tio år innan jag förstod sambanden.
Skammen försvinner nog aldrig.

Jag började hosta riktigt illa någon gång under mellanstadiet. Hostan var intensiv. Den var värst under nätterna på vinterhalvåret. Mamma skällde och skällde på mig. ”Var tyst! Sluta hosta! Håll oss inte vakna!”
Jag önskar att jag hade kunnat sluta. Hostan tog så mycket kraft ur kroppen. Och jag tror att jag vet orsaken till varför den var så svår. Jag har talat med läkare om det och de instämmer att det kan finnas en stark koppling.
Det var nämligen så att jag efter all träning under veckorna var tvungen att byta om i vårt iskalla garage. Så genomsvettig av träning och nedkyld under cykelturerna hemåt var jag tvungen att ta av mig inpå bara kroppen – oavsett årstid. Detta utökades senare att även handla om att vissa kläder som mamma inte gillade (som jag köpte för egna pengar= skit ) Jag var tvungen att ha dem i ett skåp i garaget. Och på morgnarna innan skolan fick jag tassa ut i bara underkläderna och ta på mig kalla och en smula fuktiga kläder. Kläder som skulle hålla mig varm en hel dag i skolan…
Detta gjorde så klart att jag frös konstant.

Mina kalla händer störde mamma. Ibland blev hon så arg av att jag frös och huttrade att hon satte på badrumskranen tills vattnet var riktigt, riktigt hett; sedan fick jag ställa mig med händerna under vattnet tills hon var nöjd. Det var otroligt smärtsamt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~